Årets längsta dygn

Regnet öser ner. Det är mitt i natten och man sitter genomvåt i leriga kläder på en motorcykel och undrar vad man egentligen sysslar med. Banan är så hal att man kan köra omkull - fast man knappt ens har styrfart. Ändå är det på något märkligt sätt en fantastisk kul upplevelse. Ni som körde vet vad menar, ni känner det antagligen precis som jag i kroppen idag. 

Gripendygnet har inte körts på tolv år, men väcktes i år till liv igen av entusiasten Roger Glennhammar. En stor eloge förtjänas för det initiativet. Och vilket evenemang de fick till! Imponerande på så många plan. Alla ni som var med och arrangerade gjorde ett grymt bra jobb. Stort tack!

Att köra 24-timmars är ju ett klassiskt koncept även om det är försvinnande få sådana tävlingar inom enduro. Men enduro är ju en sport som bevisligen lockar fram en hel del människor som gillar självspäkelse, annars skulle vi ju inte fortsätta med Novemberkåsan och andra dumheter av liknande typ. Det är som om utmaningar lockar endurofolk extra mycket. Gripendygnet är en lagtävling och man kan vara upp till sju man i laget. Det ska också sägas att det även finns en Dakar-klass för de galningar som tycker att det är en lysande idé att sova så lite som möjligt och istället köra vääääldigt mycket enduro under 24 timmar. Flest varv inom ett dygn vinner helt enkelt. 

Eftersom hela konceptet är både knäppt och en lockande utmaning så bestämde jag och polarna Mats och Stefan för att köra. Tre man borde väl räcka? Och så blir det en bra utmaning att inte vara så många i laget. Så här i efterhand kanske litet väl optimistiskt tänkt men det blir på något sätt i alla fall en lite roligare historie efteråt ju jävligare det är…

Sagt och gjort så lastade vi ihop depåprylarna och rullade till Strängnäs där de fått ihop ett härligt spår på närmare 16 kilometer. Starten gick klockan 12 på lördagen och vi var väl närmare 55 lag och 7 stycken dakargalningar. Grymt fin bana! Direkt satte lag MP 69 och hans crew tempot. Inte så konstigt med tanke på laguppställningen med Mikael och Niklas Persson, Kevin Olsen, Johan Edlund och Richard Alun. Att bli omkörd av dessa toppförare gör att man inser att det finns de som kan köra enduro - och så finns det vi andra som försöker göra så gott vi kan. 

Härligt spår, torr och fin bana, grymt bra blandning mellan tekniska partier, några snabba lättåkt sträckor och sedan gräsprov. Suveränt! Men tyvärr kraschade Stefan redan på sitt andra varv och slog upp en gammal skada i axeln. Plötsligt såg strategin att bara vara tre inte riktigt lika ljus ut, för nu var vi bara två som skulle kämpa oss runt ett dygn

Dagen innan hade Alexander Lagerkvist kommit förbi och undrat om han kunde få vara med. Han hade inget lag men var sugen på att köra. Jo, det var ett avsteg från reglerna, men juryn gav tillåtelse och i det här fallet är Roger Glennhamar inget mindre än Gud. Kanske spelade det in att vi bara var tre från start och inte med i toppstriden… Som Roger konstaterade; ”Vi är för att både tävla - men också ha kul.” Sagt och gjort så ringde vi in Alexander som vi direkt döpte till Alexander Lukas - eftersom han var vår turgubbe och vårt lag hade vi ju döpt till Knatte Fnatte Tjatte.

Alexander är crosskille som efter Stångebroslaget fått smak för enduro, dessutom med Hålbyspåret som hans hemmabana. Perfekt! När han kunde kliva in och ta ett par varv på kvällen fick jag och Mats äntligen lite längre vila eftersom vi återigen var tre igen i laget. Annars hade vi mest bara hunnit in i depå, bytt kläder, käkat en saltgurka, få i sig lite gulasch och så ut och på det igen. 

Men lika underbart som spåret var i torrt, lika jävligt blev det efter litet ihållande hällregn. Nu har jag bara kört enduro fem år, men jag har aldrig någonsin kört en bana som är i närheten av att vara så här hal. Till och med kalkstenshälarna på GGN i regn har ett grepp som är ”fantastiskt” i jämförelse. Som liknelse kan man säga att det är som om någon haft en dålig dag på jobbet och lyckats tippa ut ett par ton smörjfett på ett nybonat cementgolv. Uppenbarligen kunde andra köra fort (eller i alla fall fortare) även i detta men jag fattar inte hur. På ett ställe körde jag omkull och det var så halt att jag gång på gång halkade omkull när jag skulle resa upp hojen. Det var sådär komiskt att inte ens Papphammar hade kunnat göra det bättre. 

Och ännu jävligare blev det så klart i mörkret. ”Det är på natten det avgörs” som Robert Gustavsson konstaterar i den där Kiling-sketchen. Regnet öser ner och när det är som jävligast så tänker jag att nu kan det inte bli så mycket värre… men då blinkar jag ur en lins och konstaterar att det finns ingen bortre gräns för det just idag. Alex fick dessutom utgå efter att han både bränt kopplingen och hans Husqvarna kokat sju gånger på ett varv, så då var vi bara två i laget igen och uttrycket ”bit ihop och få skiten i mål” fick en ny innebörd. Varvtiderna var patetiska, jag vet. Men vi nötte på.

En gång kommer Mats in och är exalterad. "Det här är det jävligaste jag varit med om men det är bara mentalt. Du måste bara intala dig att du är Johan Edlund, för han visade hur man ska göra, från vall till vall, slå på gas bara, jag såg hur han gjorde, det omöjliga är möjligt." Han lät litet tokig, nästan som en frikyrklig predikant men kanske hade han blivit frälst i spåret. 
Jag gick ut på mitt varv och provade. Det funkade! Jag var Edlund i tre kurvor. Sedan var jag en boll av lera.

Eftersom vi var trötta och klart underbemannade så missade vi givetvis en hel del i depåstoppen. Fler än en gång så var inte bytesföraren på plats vid växelområdet… En gång har Mats kört snabbare än beräknat och kommer upp till depån för att undra ”var sjutton jag håller hus”. Stressigt, men på med hjälmen, en highfive och sedan kör jag. Men tre kilometer in på spåret står Mats och vinkar… Bara att åka tillbaka till växlingen och göra om - jag hade i villervallan inte fått på transpondern. Det blir en hel del sådana där händelser under ett dygn. Både mekaniska och mentala missöden. 

Tyvärr tappade jag min fina LEDX Cobra 6500 någon gång kring klockan 06, strax efter att solen börjat gå upp, så jag märkte inte direkt att jag tappade den. Så har du hittat en lampa i spåret så vet du nu vem den tillhör, annars får du se det som ett tips för skattjakt. Ligger antagligen i leran någonstans mellan kilometer 5 och 11. Hittelön utlovas! 

Man kan sammanfatta racet med några korta meningar: Det var inte vackert av oss. Det var inte snabbt. Men det var kul - och vi gjorde det! Vi tog oss i mål och det var det viktiga.
När man är långt bak i resultatlistan så brukar man ju säga att ”placeringar spelar inte så stor roll” och lite så är det allt även om vi innerst inne gärna analyserar både varvtider och placering. Vi blev 34:a och nu finns ju resultaten online så att varvtider kan analyseras in i absurdum.
Vann gjorde däremot MP 69 med hans crew, överlägset och grymt välförtjänt, men alla som gick i mål tror jag är litet av vinnare på ett eller annat sätt. Det är i alla fall så jag vill se på det - för så kändes det för oss.

Missa inte tävlingen nästa år!