Avslut och nystart med smäll

Alla som varit skadade förstår hur det krupit i kroppen för mig det senaste halvåret. Jag slog ju av korsbandet lagom till midsommar och har efter det försökt köra rehab för att bygga upp muskulatur och slippa operation. Rätt eller fel? Ja, det lär väl visa sig… Hursomhelst; nu kändes det som läge att börja testa knäet i endurospåret igen. Så jäkla kul att börja köra igen! Det är ju egentligen stört hur mycket man kan sakna en så enkel sak som att köra enduro.
Nu i dagarna litet enkel friåkning utanför Vingåker. Perfekta förhållanden för att börja komma tillbaka. Inga svåra spår, bara att rulla med och börja småhoppa på litet stenar här och där. Så. Jäkla. Roligt.
Sedan så började jag givetvis höja tempot och det slutade - givetvis - med en liten vurpa. Litet oturligt nog så drog jag av bakskärmen… Ja, vad säger man? Jag avslutade därmed 2018 på ett sätt som kan sammanfatta hela året. Mycket strul efter en skitvurpa men ändå "tur i oturen" på något skruvat sätt. 

Nyårdagen är ju litet tid att titta både framåt för att göra planer – men också bakåt för att utvärdera året som gått. 2018 var tänkt att jaga poängplats i Veteran Riksmästerskapet i Enduro – VRM. Sjukt stort mål och kanske litet hybris kring det där. Jag körde fem tävlingar innan jag skadade mig och även om jag i alla fall var före min vapendragare Stefan (extremt viktigt) så var jag typ 8% ifrån poängplats. Jag har med andra ord en bra bit kvar.
Men det viktiga är att det var kul. Att köra tävling är alltid superskoj och jag är nöjd med att i all fall ha gjort ett försök. Jag testade till i år att gå ner i kubik och testa en Sherco 300 SEF Sixdays och det var ett kul byte. Grymt nöjd med den även om jag som sagt inte hann köra mer än knappt 50 timmar.  
Jag var också med och drog igång träningskvällar i min lokala klubb, Botkyrka MK, och det var bra för min (och förhoppningsvis alla andra deltagares) utveckling.
Men det var ju förbannat onödigt att slå av korsbandet, det kan man konstatera.


2019 då? Ja, nu är ju livet inte bara enduro och jag kommer inte att kunna köra speciellt mycket under vintern. Istället ska jag renovera så att jag har någonstans att bo. Med litet tur är jag klar ungefär samtidigt som första SM körs den 4 maj. Oavsett har jag i alla fall tänkt att göra ett nytt försök att nå poängplats i VRM. Siktar – igen – på att köra alla deltävlingar i Gubb-SM, eller Antikrundan som Niklas Eilegård ibland kallar klassen. Tråkigt mål? Ja, det är ju inte riktigt ”nytt” men jag känner att jag årets säsong blev rumphuggen. 

Novemberkåsan? Ja, det vore ett grandiost mål. Jag är sugen att göra ett försök igen i Eskilstuna. Men fokus för året är först och främst att bli snabbare i VRM.

Sedan har jag en sak till på listan som jag vill bockar av under 2019. Det är det här ökenviruset som jag drabbas av varje år så här vid nyår. Jag surfar på olika rallyn, räkna på kostnader och drömma om att navigera genom en öken. Dakar börjar snart, du vet. Men det blir inget rally 2019, måste nog se vad den där renoveringen kostar först. Däremot tänker jag försöka få till ökenkörning i Marocko eller Dubai som avslutning på året. Ja, förutsatt att man får vara hel och frisk vill säga… Det får väl vara det första och viktigaste målet för året. 

Vad har du för mål 2019?