Bild
Nästa artikelBack on track
Publicerad 29 mars 2018
Bloggen
Efter månader utan endurokörning är det sjukt skönt att dra på sig crossbootsen igen. Men hur var det nu man gjorde det här egentligen?
Sherco 300 SEF-SD fortsätter att växa ju mer jag kör den.
Text
Magnus Wassén
Okej, jag ska inte klaga, jag har spenderat vintermånaderna i flipflops men jag har ändå inte helt kunna släppa att hålla koll på vinterserien här hemma. Direkt efter målgång har jag messat kompisarna; ”Hur gick det? Placering? Bra bana?” Säkert överdrev de, men jag blev ändå lite avis på deras körningar. För en gångs skull var det ju vinter och inte ett slaskhelvete.
Men efter att ha kommit hem i söndags, gjorde jag lite service på måndagen och fick äntligen köra lite på tisdagen. Sjukt kul att vara på rull igen! Livet är förvisso bäst i flip-flops, men därefter blir nog valet ändå mina Sidi.
Första träningspasset var så klart lite katastrof. Körde med min kompis Göran Segerlund och han har varit lite snabbare på de tävlingar vi kört, vilket han gärna påpekar. I Bollnäs körde vi båda VRM och jag fick stryk med två placeringar. Men efter att han tillbringat vintern med att köra Östra Open och jag mest pimplat öl var fartskillnaden jobbig. Jag börjar säsongen med uppförsbacke. En brant sådan känns det som. Känner tyvärr igen känslan. Jag vet hur det borde vara, men ingenting riktigt lirar.
Botkyrka MK bjöd på en fin och kul bana i vanlig ordning, lite halt så klart och jag förbannade mig själv för framdäcket. Jag gillar verkligen inte det Michelin AC10 jag har fram, men jag är för snål för att inte köra slut på de däck jag redan köpt. Det här är dock det sista och jag hoppas att det blir barmark snart. Jag har ett sprillans set Mitas liggande men det känns lite som avancerad kapitalförstöring att slänga på det så här i övergångsperioden…
Sedan ska jag inte skylla på däck eftersom jag i ärlighetens namn körde jag kasst rent allmänt. Det var länge sedan kroppen fick betala så här mycket under ett träningspass. Inte för att jag tog ut mig, utan för att jag testade att tackla en tall med bröstkorgen. Tallen vann om någon undrar.
Men, även om kompisarna har försprång så är säsongen lång. Det är bara att börja träna ordentligt och jag har ännu så länge en bild av att jag ska kunna träna trots att jag är föräldraledig. Den bilden kanske kommer ändra sig, men direkt här i veckan stack jag i alla fall och utökade familjens vagnpark ytterligare. Att springa med barnvagn är kanske inte optimalt, men det är bättre än att inte springa alls.
Men efter att ha kommit hem i söndags, gjorde jag lite service på måndagen och fick äntligen köra lite på tisdagen. Sjukt kul att vara på rull igen! Livet är förvisso bäst i flip-flops, men därefter blir nog valet ändå mina Sidi.
Första träningspasset var så klart lite katastrof. Körde med min kompis Göran Segerlund och han har varit lite snabbare på de tävlingar vi kört, vilket han gärna påpekar. I Bollnäs körde vi båda VRM och jag fick stryk med två placeringar. Men efter att han tillbringat vintern med att köra Östra Open och jag mest pimplat öl var fartskillnaden jobbig. Jag börjar säsongen med uppförsbacke. En brant sådan känns det som. Känner tyvärr igen känslan. Jag vet hur det borde vara, men ingenting riktigt lirar.
Botkyrka MK bjöd på en fin och kul bana i vanlig ordning, lite halt så klart och jag förbannade mig själv för framdäcket. Jag gillar verkligen inte det Michelin AC10 jag har fram, men jag är för snål för att inte köra slut på de däck jag redan köpt. Det här är dock det sista och jag hoppas att det blir barmark snart. Jag har ett sprillans set Mitas liggande men det känns lite som avancerad kapitalförstöring att slänga på det så här i övergångsperioden…
Sedan ska jag inte skylla på däck eftersom jag i ärlighetens namn körde jag kasst rent allmänt. Det var länge sedan kroppen fick betala så här mycket under ett träningspass. Inte för att jag tog ut mig, utan för att jag testade att tackla en tall med bröstkorgen. Tallen vann om någon undrar.
Men, även om kompisarna har försprång så är säsongen lång. Det är bara att börja träna ordentligt och jag har ännu så länge en bild av att jag ska kunna träna trots att jag är föräldraledig. Den bilden kanske kommer ändra sig, men direkt här i veckan stack jag i alla fall och utökade familjens vagnpark ytterligare. Att springa med barnvagn är kanske inte optimalt, men det är bättre än att inte springa alls.
