Bild
Nästa artikelDubbel fraktur istället för race
Publicerad 20 maj 2016
Bloggen
Down and out. Istället för att lasta hojen för sextimmars lagtävling blev det chips och soffa. Gårdagens träningspass gav ett resultat på två frakturer i handen.
Text
Magnus Wassén
Så.Jäkla.Trist. Ungefär så kan man sammanfatta känslorna just nu. Igår skulle vi köra ett pass på Botkyrka MK som vanligt. Helt okej flyt, och det var sista passet innan lagtävlingen i Enköping på lördagen. Visade polaren vad jag tycker är de bästa spåret, eftersom jag just nu lagt fler varv på banan. Körde därför inte med någon attack, utan tvärtom litet lojt och okoncentrerat. Så ska man aldrig köra. Det är då det skiter sig. Vände mig om för att se var polaren tog vägen, uppmärksammade inte den lösa stenen, och innan någon ens hunnit säga "spiralfraktur" så hade jag vurpat. En sådan där liten skitvurpa som händer titt som tätt, enda skillnaden att det small till i handen litet mer än vad som kändes bra och jag visste direkt att det var något brutet.
Känner du igen känslan?
Jaha, det är ju som det är, handen vill vara i en lustig vinkel och det är bara att börja knata ut ur banan medan adenalinet fortfarande verkar i kroppen. Man vet ju att det om 20 minuter inte kommer vara lika smärtfritt från handen. Banan ligger som tur är bara någon kilometer från sjukhuset så jag var på akuten snabbt. Det känns ibland som om människor gärna klagar på sjukvården, att det tar tid, att det är rörigt, stressigt, men jag tycker tvärtom att det var imponerande smidigt. Alla var superproffsiga. Visst, det tog sina timmar, men om man brutit handen så är man ju inte direkt döende. Jag tror nog att de prioriterar rätt vilka skador som får gå först.
Först var jag ganska optimistisk, tänkte att det "nog inte var så farligt" men tyvärr visade röntgen att benen som gått av, fjärde och femte metakarpalbenet, dessutom var ganska trasiga och vridna. Där någonstans så började jag bli lite orolig över att det nog kommer ta litet tid innan det blir någon endurokörning igen... Att jag inte skulle köra kommande race hade jag liksom redan räknat ut, men nu började jag inse att det här kommer ta många veckor.
Hursomhelst; litet lokalbedövning och sedan reponering av benen av läkaren, på vanlig svenska betyder det att han försökte dra benbitarna rätt, därefter gips för stabilisering. Utvärdering i nästa vecka om det blir operation eller om det läker tillräckligt bra ändå. Jag vill ju så klart också att läkaren ska säga exakt hur lång tid det här kommer att ta, även om jag vet att de inte riktigt kommer att göra det.
Klart att det här känns sjukt trist. Sextimmars är ju goodbye och nästa helg var det både Karlström Cup och Utö Swimrun, om två veckor Stockholm Marathon. Just idag känns det ju tveksamt med 42 kilometer löpning, men som tjejen kommenterade; "du springer ju inte med händerna" och det har hon ju rätt i. Samtidigt som det är trist så får man ju ändå se det litet positivt. Sköterskan nämde att de fått in en annan otursfågel som kraschat rejält på banan för två veckor sedan och som först nu planerades att flyttas över till rehab-avdelningen. I en sådan jämförelse är ju ett par frakturer i handen inte mycket att gnälla över. Det är bara att gå in i väggen mentalt, sedan studsa ut och börja om igen. Jag får skissa på ett alternativt träningsprogram under de här veckorna, men just nu ska jag göra skäl för lagnamnet Botkyrka Soffpotatisar. Polarna får klara sig själva i morgon. Det blir ju mer körning om man kör tvåmannalag, så det kommer de säkert att gilla.
På återhörande!
Känner du igen känslan?
Jaha, det är ju som det är, handen vill vara i en lustig vinkel och det är bara att börja knata ut ur banan medan adenalinet fortfarande verkar i kroppen. Man vet ju att det om 20 minuter inte kommer vara lika smärtfritt från handen. Banan ligger som tur är bara någon kilometer från sjukhuset så jag var på akuten snabbt. Det känns ibland som om människor gärna klagar på sjukvården, att det tar tid, att det är rörigt, stressigt, men jag tycker tvärtom att det var imponerande smidigt. Alla var superproffsiga. Visst, det tog sina timmar, men om man brutit handen så är man ju inte direkt döende. Jag tror nog att de prioriterar rätt vilka skador som får gå först.
Först var jag ganska optimistisk, tänkte att det "nog inte var så farligt" men tyvärr visade röntgen att benen som gått av, fjärde och femte metakarpalbenet, dessutom var ganska trasiga och vridna. Där någonstans så började jag bli lite orolig över att det nog kommer ta litet tid innan det blir någon endurokörning igen... Att jag inte skulle köra kommande race hade jag liksom redan räknat ut, men nu började jag inse att det här kommer ta många veckor.
Hursomhelst; litet lokalbedövning och sedan reponering av benen av läkaren, på vanlig svenska betyder det att han försökte dra benbitarna rätt, därefter gips för stabilisering. Utvärdering i nästa vecka om det blir operation eller om det läker tillräckligt bra ändå. Jag vill ju så klart också att läkaren ska säga exakt hur lång tid det här kommer att ta, även om jag vet att de inte riktigt kommer att göra det.
Klart att det här känns sjukt trist. Sextimmars är ju goodbye och nästa helg var det både Karlström Cup och Utö Swimrun, om två veckor Stockholm Marathon. Just idag känns det ju tveksamt med 42 kilometer löpning, men som tjejen kommenterade; "du springer ju inte med händerna" och det har hon ju rätt i. Samtidigt som det är trist så får man ju ändå se det litet positivt. Sköterskan nämde att de fått in en annan otursfågel som kraschat rejält på banan för två veckor sedan och som först nu planerades att flyttas över till rehab-avdelningen. I en sådan jämförelse är ju ett par frakturer i handen inte mycket att gnälla över. Det är bara att gå in i väggen mentalt, sedan studsa ut och börja om igen. Jag får skissa på ett alternativt träningsprogram under de här veckorna, men just nu ska jag göra skäl för lagnamnet Botkyrka Soffpotatisar. Polarna får klara sig själva i morgon. Det blir ju mer körning om man kör tvåmannalag, så det kommer de säkert att gilla.
På återhörande!