Bild
Nästa artikelEnduro SM i Tibro
Publicerad 12 maj 2018
Bloggen
Vår endurobloggare försöker hitta fart i Enduro SM för gamla gubbar men verkar mest bara köra slut på kroppen.
Det här med enduro är ju kul. Men jobbigt också. Ibland vet man inte vilket det är mest.
Text
Magnus Wassén
Vad ska man säga? Katastrof. Pinsamt långsamt. Förbättringspotential deluxe. Allt det var första dagen här i Tibro. Men samtidigt grymt kul tävling. Fantastiskt fina prov. Grymt varierade och dessutom med riktigt bra transporter. Så här är bra svensk enduro.
Micke Persson dominerade dagen i elitklassen får man allt säga. Körde jämt och då både Albin Elowson samt brorsan Niklas Persson bröt blev det en kamp mot framförallt Pontus Skog, båda två fostrade på endurobanorna i Karlskoga. Trea blev Oliver Nelson före Erik Appelqvist och Rikard Hansson. Vi i gubbklassen kör på något sätt samma bana, men ändå inte. De är så mycket snabbare att ens egen körning är ett skämt. När man kollar en videosnutt från en sträcka med mycket hala rötter så är det som att de knappt nuddar dem, men man själv halkar runt som prästens lilla kråka.
För egen del var det inte mycket som stämde. Tävlingen har fem specialprov. Det första var ett crossprov där jag lyckades köra fel (hjärnsläpp), prov två ett superfint långt och utmanande svensk enduroprov. Det hade regnat och givetvis lyckades jag fastnade mellan två rötter. Tredje provet var verkligen kanonskönt. Ett tungt och snabbt sandprov, men rejält med stalp. Kan inte påstå att det var min egen körning som var bra, men jag hade i alla fall fjädring för det, tack vare Danne Åkesson på Nolimits Suspension. Inga undanflykter alltså. Däremot såg jag en väldigt ovanlig insekt på en tall som jag vill titta närmare på… Lämnade min framskärm där också… Ja, ni fattar. Fjärde provet var nydraget i riktigt mullig terräng. Mycket rötter men superfint. Så fint att jag ville kolla in mossan också lite närmare. Femte provet var mer ett gräsprov, men utvecklades till en Novemberkåsan light då skogspartiet var grymt lerigt efter nattens regn. Smacklera deluxe kläggade igen däcken och min körning var stundtals en parodi. Men det är ju lika för alla. Och jag var i alla fall nöjd med att jag valt att testa ett set Michelin till den här tävlingen. Har fått för mig att de rensar bättre än de Bridgestone Gritty 663 jag annars har som favorit. Men inte hjälpte det speciellt. Jag tror jag var omkull på i princip alla sträckor trots att jag körde så långsamt.
Bara att gå in i väggen och försöka studsa.
Det är som tur är en ny dag i morgon och vi ska tävla igen. Hojen står i Parc Fermé över natten och vi har ätit världens största schnitzel vid Wassbackens Camping. Livet kunde vara värre.
Och med tanke på hur kroppen känns idag kommer det garanterat att bli just det i morgon. Grymt trött i kroppen redan efter första dagen. Det känns att man är gubbe nu. Veteran är en passande titel.
Resultat? Äsch, nu pratar vi om något annat. Jag var före polaren. Låt oss nöja oss med det. ;-)
Micke Persson dominerade dagen i elitklassen får man allt säga. Körde jämt och då både Albin Elowson samt brorsan Niklas Persson bröt blev det en kamp mot framförallt Pontus Skog, båda två fostrade på endurobanorna i Karlskoga. Trea blev Oliver Nelson före Erik Appelqvist och Rikard Hansson. Vi i gubbklassen kör på något sätt samma bana, men ändå inte. De är så mycket snabbare att ens egen körning är ett skämt. När man kollar en videosnutt från en sträcka med mycket hala rötter så är det som att de knappt nuddar dem, men man själv halkar runt som prästens lilla kråka.
För egen del var det inte mycket som stämde. Tävlingen har fem specialprov. Det första var ett crossprov där jag lyckades köra fel (hjärnsläpp), prov två ett superfint långt och utmanande svensk enduroprov. Det hade regnat och givetvis lyckades jag fastnade mellan två rötter. Tredje provet var verkligen kanonskönt. Ett tungt och snabbt sandprov, men rejält med stalp. Kan inte påstå att det var min egen körning som var bra, men jag hade i alla fall fjädring för det, tack vare Danne Åkesson på Nolimits Suspension. Inga undanflykter alltså. Däremot såg jag en väldigt ovanlig insekt på en tall som jag vill titta närmare på… Lämnade min framskärm där också… Ja, ni fattar. Fjärde provet var nydraget i riktigt mullig terräng. Mycket rötter men superfint. Så fint att jag ville kolla in mossan också lite närmare. Femte provet var mer ett gräsprov, men utvecklades till en Novemberkåsan light då skogspartiet var grymt lerigt efter nattens regn. Smacklera deluxe kläggade igen däcken och min körning var stundtals en parodi. Men det är ju lika för alla. Och jag var i alla fall nöjd med att jag valt att testa ett set Michelin till den här tävlingen. Har fått för mig att de rensar bättre än de Bridgestone Gritty 663 jag annars har som favorit. Men inte hjälpte det speciellt. Jag tror jag var omkull på i princip alla sträckor trots att jag körde så långsamt.
Bara att gå in i väggen och försöka studsa.
Det är som tur är en ny dag i morgon och vi ska tävla igen. Hojen står i Parc Fermé över natten och vi har ätit världens största schnitzel vid Wassbackens Camping. Livet kunde vara värre.
Och med tanke på hur kroppen känns idag kommer det garanterat att bli just det i morgon. Grymt trött i kroppen redan efter första dagen. Det känns att man är gubbe nu. Veteran är en passande titel.
Resultat? Äsch, nu pratar vi om något annat. Jag var före polaren. Låt oss nöja oss med det. ;-)