Bild
Nästa artikelEnduro SM le grand finale i Bollnäs
Publicerad 29 september 2018
Bloggen
Årets sista deltävling i Enduro SM har idag körts i Bollnäs. Micke Persson var ju redan klar vad det gällde totaltiteln med sin KTM men vi fick se många andra medaljörer. Själv satt jag hemma och funderade över en korsbandsoperation.
Text
Magnus Wassén
Oliver Nelson tog guldet i SM 2, Andreas Linusson i SM 3 – och även totalseger för dagen – medan Alexander Gunnerheim vann i JSM 1, Oskar Ljungström i JSM 2 och Hanna Berzelius i SM Damer. Sjukt bra kört allihop! Lider dock en del med Niklas Persson som missade finalen efter sin krasch på Ränneslätt. Nu spelade det inte så stor roll, efter att Rikard Hansson brutit låg vägen öppen för Nelson i SM 2.
Bland oss veteraner var det Fredrik Georgsson som tog guldet i VRM 1, alltså vi gubbar mellan 40 och 50, medan Christer Jansson radade upp en helt makalös säsong i VRM 2, som alltså är +50 år. Gubben vann alla nio deltävlingarna före Stefan Eriksson som blev tvåa i samtliga deltävlingar. Imponerande!
Lagom som jag sitter och skriver det här antar jag att det börjar bli bra baluns på banketten där borta vid skidbacken i Bollnäs. Skål på er allihop!
Jäklar vad jag saknar att köra enduro. Att slita av korsbandet var ju sjukt onödigt. Träffade min läkare igen i fredags och det var ömson vin ömsom vatten. Å ena sidan har det som kan läka, läkt bra. Å andra sidan är ju det som är av, just bara av.
Skulle jag komma tillbaka till en idrott med tuffa vändningar, som fotboll, innebandy eller squash skulle jag behöva operera korsbandet. Nu är det litet hugget som stucket, enduro har ju andra påfrestningar och man kan komma långt genom stenhård träning av muskulaturen. Problemet med operation är ju just att det tar ytterligare nio månader rehab efteråt för att komma tillbaka. Så… Ja, hur gör jag: OP i december och missa hela 2019 eller fortsätta rehab och hoppas på det bästa? Det går ju att opererar senare också, så just nu är jag mest inne på att ge stenhård träning en chans. Litet ska det erkännas för att jag är så sjukt körsugen. Snart kommer Marcus Frändén att presentera datumen för Enduro SM 2019 och vinterserien Östra Open drar ju igång direkt efter nyår...
Eller vad säger du? Det är ju ett antal av er som läser bloggen som gjort precis samma skada, det främre korsbandet är alltså av, övrigt är helt i knäet.
Bland oss veteraner var det Fredrik Georgsson som tog guldet i VRM 1, alltså vi gubbar mellan 40 och 50, medan Christer Jansson radade upp en helt makalös säsong i VRM 2, som alltså är +50 år. Gubben vann alla nio deltävlingarna före Stefan Eriksson som blev tvåa i samtliga deltävlingar. Imponerande!
Lagom som jag sitter och skriver det här antar jag att det börjar bli bra baluns på banketten där borta vid skidbacken i Bollnäs. Skål på er allihop!
Jäklar vad jag saknar att köra enduro. Att slita av korsbandet var ju sjukt onödigt. Träffade min läkare igen i fredags och det var ömson vin ömsom vatten. Å ena sidan har det som kan läka, läkt bra. Å andra sidan är ju det som är av, just bara av.
Skulle jag komma tillbaka till en idrott med tuffa vändningar, som fotboll, innebandy eller squash skulle jag behöva operera korsbandet. Nu är det litet hugget som stucket, enduro har ju andra påfrestningar och man kan komma långt genom stenhård träning av muskulaturen. Problemet med operation är ju just att det tar ytterligare nio månader rehab efteråt för att komma tillbaka. Så… Ja, hur gör jag: OP i december och missa hela 2019 eller fortsätta rehab och hoppas på det bästa? Det går ju att opererar senare också, så just nu är jag mest inne på att ge stenhård träning en chans. Litet ska det erkännas för att jag är så sjukt körsugen. Snart kommer Marcus Frändén att presentera datumen för Enduro SM 2019 och vinterserien Östra Open drar ju igång direkt efter nyår...
Eller vad säger du? Det är ju ett antal av er som läser bloggen som gjort precis samma skada, det främre korsbandet är alltså av, övrigt är helt i knäet.