Final och premiärnerver

Jag vet, det är inte SM utan Riksmästerskap för oss Veteraner som fyllt 40 år men hursomhelst var det premiär för mig i klassen. Jag gillar att sätta upp mål och redan innan säsongen hade jag skissat på ett par mål som jag ville förverkliga. Ett var att starta i VRM och även om jag inte tränat riktigt som jag sett framför mig ville jag inte backa ut ur den utmaningen. Min filosofie är att man lär sig mer på att försöka, än att sitta hemma. Jag ska väl direkt också säga att jag var medveten om att min nivå egentligen var litet för klen… 

Men efter att fjädringen fått sig en översyn av Nolimits Suspension i Karlskoga så körde jag i alla fall bättre. Vem har sagt att man inte kan köpa sig snabbare? Det där borde jag gjort för länge sedan.

Åkte upp på fredagen till Bollnäs och hann med att knalla runt litet på proven. Vet inte om jag egentligen memorerade så mycket men det gav i alla fall en viss trygghet att veta ungefär vad som väntade. Nu började det regna så banan blev väldigt mycket annorlunda än dagen innan, men det var ju lika för alla. Bra jobbat alla ni som dragit ett lass med arrangemanget!

Ska erkännas att jag var skönt pirrigt nervös inför starten. Att starta i VRM känns litet mer som ”på riktigt” och nog förstärks den känslan av att se Joakim Ljunggren, Albin Elowson och Niklas Persson stå på samma startramp lite innan vi gubbar skulle ge oss upp på den. Det finns egentligen inte så mycket att vara nervös för, men ändå kändes det som att det fanns litet fjärilar i magen. Premiärfeeling delux. 

Banan var verkligen fantastiskt fin – och omväxlande. Första provet var klassisk svenskenduro, andra provet litet av samma sak men dessutom med rejäla stenbackar, tredje var ett gräsprov förlagt till en skidbacke och det fjärde ett rent crossprov. SM är ju endurotävling typ 1, det vill säga transportsträckor utan tidtagning samt specialprov på tid. 

Var nog litet lätt överladdad och fick litet pump i underarmarna på första provet. Kraschade givetvis också. Och mina fina dyra Scott Prospect med roll-off fungerade återigen fantastiskt dåligt i regn. Det är som om filmen klibbar ihop extra lätt för att den är så bred. Till andra provet tog jag ett annat par – utan roll-off – som jag hade med i midjeväskan som reserv, men med resultatet att jag hade vatten på glasen och inte såg ordentligt… Laddade för klent i uppförsbackarna och fastnade en gång. Inte riktigt van vid FIM-däck bak. Ni hör, idel undanflykter och dåliga bortförklaringar istället för att bara konstatera att jag körde skitdåligt. Skärpte till mig litet till tredje och fjärde provet, sedan rullade det på litet bättre, men inte fan var det vackert. Grymt kul också med hopptävlingen de lade in i skidbacken, men för egen del hoppade knappt ens fram till där de började mäta…

Det är också tydligt att jag måste öva på att köra korta prov. Jag kände ibland att jag lallade ner i ett slags komforttempo, lite gubbjogg liksom, istället för att verkligen ta ut mig helt. Å andra sidan stjäl ju krascher också tid… Kanske måste jag bara bli bättre rent generellt. 

Som motionär är det inte jättemycket tid i depån, precis bara så att jag hann tanka, slänga i mig en halv powerbar och byta ett knäckt kopplingsgrepp. Om man struntar i att dänga hojen in i ett stenröse hinner man nog med att äta en hel powerbar. Men det viktiga var att det var kul! Banan i Bollnäs hade mycket transporter på väg och det är ju tacksamt ur vilosynpunkt.

Reflekterade också litet över hur lustigt liten endurovärlden är. När jag knallade runt och kollade proven träffade jag Nilas Fogelberg från Hudiksvall som försökte hjälpa mig när jag hade strul med elen på min KTM 350 i januari, dessutom hamnade jag precis bredvid Per Swartz som kör breddklassen och av en händelse gjorde mig sällskap runt ett av specialproven i Vingåker tidigare i somras. Helgens höjdpunkt var ändå Robert Stein som letade upp mig för att personligen tacka för att jag hjälpte till att putta igång hans hoj under Novemberkåsan. Det värmde! 

Rent tävlingsmässigt så blev jag i alla fall inte sist, men min kompis Göran Segerlund spöade mig med två placeringar och det kommer jag att få höra länge, det är jag helt säker på. Men jag ska komma igen, lita på det. 

Lite hastigt och lustigt blev jag också kvar på banketten för att fira med de stora stjärnorna. God mat, litet dryck på det och sedan prisutdelning för totalsammanställningen. Att Joakim Ljunggren återigen tog guld var välförtjänt och i samband med det tackade han också för sig. Inget mer deltagande i Enduro SM för hans del, nio guld får räcka. Tyckte att det var snyggt att han tog pappa Christer på scenen för att tacka honom offentligt. Mer om resultaten rapporterar Kalle Lundstedt om på Race så kolla in det via länken här intill. Jag har ju redan skrivit en halv roman så det får vara bra så här. Mer Veteran Riksmästerskap kommer det i alla fall garanterat att bli.