Bild
Nästa artikelGraham Jarvis är den nya Kungen av Storstenshöjden
Publicerad 30 juli 2016
Bloggen
Under Battle of Vikings visade det sig att gammal faktiskt också är äldst! Men inte bara proffsen imponerade, utan framförallt alla vanliga dödliga som utmanande sig själva genom att ställa upp.
Text
Magnus Wassén
Jag har så klart skakat på huvudet åt tävlingen ”Battle of Vikings” på Youtube varje år men det var först i år som jag tog mig dit för att klättra omkring och skaka på huvudet åt det live. Vilken galen tävling!
Redan när jag kollade Dödsstupet blev jag imponerad över bredden på deltagare. De intill hejade på Sebastian Pettersson, en junior som jag förstod körde för första gången - och som också tog sig i mål efter ett fullföljt varv. Klart att det var skillnad i fart mellan honom och topptrion Jocke Ljunggren, Wade Young och Graham Jarvis. De är ju proffs och fick det se lekande lätt ut även om det var så brant att vem som helst som fått för sig att köra motorcykel ner borde göra en IQ-test. Helt galet brant.
När jag sedan kollade Ha-ha-stockarna och Hamburger Hill så var det tveklöst så att många av deltagarna började bli rejält trötta medan proffsen verkade flyta ovanpå stockarna och hitta grepp i backen på något närmast magiskt sätt. Young gick upp i ledning, för att sedan bli omkörd av Jarvis – som verkade fast besluten att visa att han fortfarande är snabbaste och mest uthållig när det gäller extremenduro. Den skillnaden i fart som toppförarna har i sektionerna är extremt imponerande.
Upp mot stockarna mötte vi trialfantomen Eddie Karlsson som ledde sin hoj ner mot depån. En skruv till en del i länkaget till bakstötdämparen verkade ha gett sig på hans Montesa 4ride och det tog så klart lång tid innan han kom ut på banan igen. Surt för han hade verkligen bra fart i de tekniska partier. Han blev ändå elva totalt, vilket oavsett är imponerande.
I toppen var det Jocke Ljunggren som ledde det första varvet, och det var också han som satte den snabbaste tiden uppför Svarta pisten – en helt sanslöst lång och brant backe som säkert är utmanande att köra nerför på vintern och på sommaren verkade smått omöjlig att köra uppför.
Wade Young tog dock över ledningen det andra varvet innan han i sin tur blev omkörd av Graham Jarvis på det fjärde varvet. En ledning som Jarvis sedan kunde hålla hela vägen in i mål.
Ljunggren tappade därefter ner till fjärdeplatsen, då han blev omkörd av Lars Enöckl från Österrike, som till vardags jobbar som testförare åt KTM. Snacka om att han testat EXC-programmet hårt!
Young, Enöckl och Ljunggren imponerade med att köra hela sju varv på denna extrembana under fyra timmar. Jarvis lyckades också klämma till med ett åttonde varv, vilket ingen gjort tidigare. Men det imponerar stort på mig att framförallt se vanliga – men uppenbarligen dödsföraktande – motionärer ta sig fram och besegra banan. 111 av dem klarade av ett varv och det förtjänar stor respekt. Imponerande är det att ens ställa sig på startlinjen!
Redan när jag kollade Dödsstupet blev jag imponerad över bredden på deltagare. De intill hejade på Sebastian Pettersson, en junior som jag förstod körde för första gången - och som också tog sig i mål efter ett fullföljt varv. Klart att det var skillnad i fart mellan honom och topptrion Jocke Ljunggren, Wade Young och Graham Jarvis. De är ju proffs och fick det se lekande lätt ut även om det var så brant att vem som helst som fått för sig att köra motorcykel ner borde göra en IQ-test. Helt galet brant.
När jag sedan kollade Ha-ha-stockarna och Hamburger Hill så var det tveklöst så att många av deltagarna började bli rejält trötta medan proffsen verkade flyta ovanpå stockarna och hitta grepp i backen på något närmast magiskt sätt. Young gick upp i ledning, för att sedan bli omkörd av Jarvis – som verkade fast besluten att visa att han fortfarande är snabbaste och mest uthållig när det gäller extremenduro. Den skillnaden i fart som toppförarna har i sektionerna är extremt imponerande.
Upp mot stockarna mötte vi trialfantomen Eddie Karlsson som ledde sin hoj ner mot depån. En skruv till en del i länkaget till bakstötdämparen verkade ha gett sig på hans Montesa 4ride och det tog så klart lång tid innan han kom ut på banan igen. Surt för han hade verkligen bra fart i de tekniska partier. Han blev ändå elva totalt, vilket oavsett är imponerande.
I toppen var det Jocke Ljunggren som ledde det första varvet, och det var också han som satte den snabbaste tiden uppför Svarta pisten – en helt sanslöst lång och brant backe som säkert är utmanande att köra nerför på vintern och på sommaren verkade smått omöjlig att köra uppför.
Wade Young tog dock över ledningen det andra varvet innan han i sin tur blev omkörd av Graham Jarvis på det fjärde varvet. En ledning som Jarvis sedan kunde hålla hela vägen in i mål.
Ljunggren tappade därefter ner till fjärdeplatsen, då han blev omkörd av Lars Enöckl från Österrike, som till vardags jobbar som testförare åt KTM. Snacka om att han testat EXC-programmet hårt!
Young, Enöckl och Ljunggren imponerade med att köra hela sju varv på denna extrembana under fyra timmar. Jarvis lyckades också klämma till med ett åttonde varv, vilket ingen gjort tidigare. Men det imponerar stort på mig att framförallt se vanliga – men uppenbarligen dödsföraktande – motionärer ta sig fram och besegra banan. 111 av dem klarade av ett varv och det förtjänar stor respekt. Imponerande är det att ens ställa sig på startlinjen!
