Infernot på Gotland

Boom! Där var årets Gotland Grand National avklarat. Går nog till historien som det skitigaste racet i mannaminne. När både Anders Eriksson och Mats ”Lappen” Nilsson konstaterar att de aldrig sett en så blöt bana tidigare, då vet man att det är riktigt skitigt.

Jag hade i år anmält mig i Senior, tyckte att det var dags att testa start i den klassen även om man får köra en mer sönderkörd bana så är det färre startande, vilket jag tänkte skulle vara skönt. Tyvärr hade arrangören dessutom slängt in Motion 15-29 i den starten vilket gjorde att vi ändå inte slapp kortegekörningen helt. Ett beslut som elitförarna inte var helt nöjda med, bland annat gjorde Robert Kvarnström ett ilsket inlägg på Facebook om det. Fartskillnaden mellan eliten och motionärerna är rejäl och det gäller att man kan köra om snabbt. Kenneth Gundersen hade en teori om att det ger en fördel för de med crossbakgrund och kanske har han en poäng i det, enduroförare är inte riktigt vana vid trängsel på samma sätt.

Jag har inte någon stark åsikt om detta, men jag fattar att det så klart blir sämre för eliten när även jag kör om många med stor fartskillnad. Jag tror att arrangören kan vara glad att det inte var torrt, för då hade det blivit riktigt kaos av det här beslutet. Men samtidigt så är det motionärerna som gör att cirkusen går runt och jag fattar att arrangören vill maximera antalet startande, eftersom det är där intäkterna finns. Fick jag råda skulle det vara färre startande i motionsklasserna, så att det blir ett kul lopp utan för mycket köbildning, men låta senior och elit köra utan motionsklass inblandad. Kanske kunde man köra en variant av ”öppet spår” på fredag eller söndag, för att på så sätt inte tappa antalet deltagare totalt, men vad vet jag. 

Hursomhelst, hojen var preppad inför drabbningen och kroppen var kanske inte vältränad men åtminstone kolhydratladdad. Känslan inför loppet var på topp. Jag gillar verkligen starten på GGN. Nervositeten. Varmkörningen. Minuterna som tickar ner med avstängda motorer och sedan känslan vid startögonblicket då 300 motorer drar igång samtidigt på maxvarv mot första kurvan.

Eftersom jag inte körde i fjol hade jag tyvärr startled långt bak. Var med okej i starten, plockade en del placeringar men startar man långt bak så blir det lite kö även i senior. Med bättre resultat så får man ju å andra sidan en bättre placering nästa år.

Redan på första varvet så blev hjälmen sjukt tung av lera och jag gjorde misstaget att försöka torka av det med handen… Ett beslut som det inte var Einstein-klass på, eftersom jag därmed också kladdade till handtaget rejält och fick dåligt grepp. Hade dock förberett depån med extrahjälm och en hel hög med nya glasögon och handskar, så jag gick in och bytte direkt.

Tappade också trycket i frambromsen vilket var lite skumt, hörde om flera andra som hade haft samma problem. Kanske hade jag slarvat med luftningen.

Banan var sjukt sönderkörd, har aldrig sett den så spårig tidigare, men mestadels var det inga problem. Förutom på Allhage myr vill säga… Där var banan ett skämt. Det satt fast hojar som folk uppgivet hade lämnat. Tror man hade kunnat fynda motorcyklar till specialpris där och då. Och så klart är det en del krascher, hög fart, litet halvbra kontroll och sedan kolla friktionskoefficienten på kalkstenen. Jag körde dock mer på säkerhet och hade ingen krasch. Den här gamla kroppen börjar väl bli för gammal för sådant. 
 

Det rullade på rätt okej för mig, men jag måste träna på att ta ut mig mer. Jag lallar ofta ner i ett komforttempo, lite gubbjogg, och det är inte riktigt rätt strategi för att vara snabbare än kompisen – vilket alltid är det viktigaste vid alla tävlingar.

Som tur var såg jag att min kompis kom in i depån samtidigt som jag lämnade den, så jag visste i alla fall att jag hade honom bakom mig. Men efter ytterligare ett par varv kunde jag inte vara helt säker på att inte ha blivit omkörd för nog satte jag mig fast rejält precis vid mål… Hade hyfsad fart, tråcklade mig fram bland alla förare som stod stilla och funderade över livet, hittade en lucka över ett litet dike och tog sats… Ja, du fattar antagligen redan vad som sedan hände. Det var som en tecknad film. Litet mycket hjulspinn, för klent grepp, framhjulet dippade och hojen sögs fast i leran medan jag gjorde en snygg saltomortal framlänges, fortfarande med händerna på styret. En gymnastikdomare hade gett höga poäng. Säkert finns jag nu på Youtube. 

Hojen satt verkligen fast och jag hade tur att det var två killar ur publiken som hjälpte till att lyfta upp hjulen så att jag kom iväg. Ett stort tack till er! Jag tror att det är många förare som är skyldiga de grabbarna ett tack, för med tanke på hur leriga de var så var det inte bara mig de hjälpte loss.

In igen i depån och byta hjälm handskar glasögon igen… Gjorde fyra depåstopp och inte heller det är ju speciellt bra för varvtiderna, men jag vill ha torra handskar och glasögon. Såg många som körde utan glasögon men det kan aldrig vara bra för ögonen. Mike Brown tog ju starten och var med inledningsvis i racet men fick sedan bryta efter att ha kört utan glasögon och fått kalk i ögonen. 

Men förutom vid målområdet var det inga större problem med banan. Det är klart att det blir stalpigt på sina ställen och extremt spårigt, men det är ju lika för alla. Hästskon som är så beryktad var det inga problem alls med i år. Att kalkstenen är hal, det vet jag sedan tidigare. Ni som inte kört GGN tidigare kan ju i alla fall vara glada över att det knappast kan bli värre förhållanden än så här. På Facebook så är det så klart kommentarer om att det var värre både 1987 och 1989 men det är ju så länge sedan att jag har ingen koll på de åren. Oavsett så är det här ju litet av lockelsen med GGN. Det ska inte vara för lätt.  

Efter racet lastade vi in hojar som garanterat vägde tio kilo mer än när de kom. Det är allt en ansenlig del av Gotland som efter den här helgen följer med färjan till fastlandet. Snart är hela Tofta skjutfält bortforslat och det är bara kalksten kvar. Jag bävar redan lite över jobbet med att sanera både motorcykel, buss och kläder. 

Hade innan säsongen satt som mål att bli topp 100 i senior och det klarade jag med minimal marginal då jag slutade som 97:a. Grymt nöjd med det trots allt. Polaren kastade in handduken redan efter två varv så den segern satt så klart också fint. Men idag så känns det verkligen i kroppen, det ska erkännas.