Bild
Nästa artikelJoin the dark side
Publicerad 27 januari 2016
Bloggen
Så här under vintern så är det bara mörkerkörning som gäller för oss kontorsslavar. Efter natten känns dock schack som en lämpligare aktivitet...
Text
Magnus Wassén
Efter att ha kommit hem från semestern är det dags att komma igång med körningen. Slängde på dubbdäcken och byggde ihop ett experiment (två stycken Kina-LED med nio CREE vardera) som jag tänkt använda som ljus på motorcykeln. Lödde ihop dem på lunchen och var taggad som sjutton för kvällskörningen. Jag hade ju fått rapporter skickat till hängmattan under palmerna om härliga körningar med frusen mark och bra snöspår i månens sken. ”Bästa passen någonsin”, ”du anar inte vad du missar”. Så klart att jag blev grymt körsugen.
Kanske var det osmart att ha förväntningar uppskruvade till taket, det blev nämligen den antagligen tråkigaste körningen någonsin. Inte för att någon av oss skrotade, utan för att förhållandena var så usla. Fem plus och ösregn gjorde att den lilla snön som låg kvar var lös som sorbé och de uppkörda vallarna kollapsade. Likväl var det så klart is och polarens slutkörda dubbdäck gjorde att han svor mer än han skrattade.
Vad det gäller min egen körning kunde jag inte skylla på dubben, det var nog mest bara i huvudet och högernäven det satt. Vare sig snabbt eller snyggt var det.
Okej, ”det som inte dödar - härdar” och allt det där, men det blev i ärlighetens namn inte något toklångt träningspass. Jag lovar dock att inte dömma ut all nattkörning för evigt på grund av detta. Vi kommer tillbaka.
Vad det gäller ljuset så kan jag konstatera att jag måste ha mer på huvudet - alla fall så länge det är snöfritt. Man vill alltid ha mer ljus. Lamporna på hojen var dock över förväntan. Fortsättning följer.
Kanske var det osmart att ha förväntningar uppskruvade till taket, det blev nämligen den antagligen tråkigaste körningen någonsin. Inte för att någon av oss skrotade, utan för att förhållandena var så usla. Fem plus och ösregn gjorde att den lilla snön som låg kvar var lös som sorbé och de uppkörda vallarna kollapsade. Likväl var det så klart is och polarens slutkörda dubbdäck gjorde att han svor mer än han skrattade.
Vad det gäller min egen körning kunde jag inte skylla på dubben, det var nog mest bara i huvudet och högernäven det satt. Vare sig snabbt eller snyggt var det.
Okej, ”det som inte dödar - härdar” och allt det där, men det blev i ärlighetens namn inte något toklångt träningspass. Jag lovar dock att inte dömma ut all nattkörning för evigt på grund av detta. Vi kommer tillbaka.
Vad det gäller ljuset så kan jag konstatera att jag måste ha mer på huvudet - alla fall så länge det är snöfritt. Man vill alltid ha mer ljus. Lamporna på hojen var dock över förväntan. Fortsättning följer.
