Bild
Nästa artikelLek med de stora pojkarna
Publicerad 11 juni 2017
Bloggen
Ibland måste man förflytta sig utanför sin komfortzon. Det är där man hittar utmaningarna. I helgen testade jag på att i Vingåker köra Enduro SM, fast i klassen Bredd. Nervöst innan start!
Text
Magnus Wassén
Fotograf
Thomas Nordström / Fototummen
Jag vet, för de som kör SM till vardags är det så klart inte så speciellt att starta i breddklassen, men för mig som halvkass motionär kändes det allt lite nervöst innan. Det här är ju tävling på riktigt och man vill inte vara i vägen när Joakim Ljunggren kommer och jagar nästa SM-guld. Nu fick han den här helgen ge sig för Albin Elowson, men det är en annan historia.
Eftersom jag ibland har lite hybris hade jag - så klart - anmält mig i VRM. En start i den klassen har jag som mål för säsongen, men det blev Bredd i Vingåker eftersom jag insåg kvällen innan att VRM ju kräver FIM-däck och något sådant hade jag inte hemma. Om det hade varit dödsviktigt hade jag givetvis kunnat fixa fram ett, men istället tog jag ursäkten som en liten kyckling och klassade ner mig till Bredd. Banan är densamma men Bredd kör något kortare, 8 prov istället för 10.
Hursomhelst, jag gillar verkligen den där lilla nervositetskänslan jag gick runt med dagarna innan start. Det är kul att utmana sig själv och det kändes lite som att ge sig ut på djupt vatten.
Att man har med Bredd på ett SM tycker jag är superkul, bara att som motionär vara med och leka med de stora grabbarna är ju häftigt. Att jag nu får svart på vitt exakt hur mycket långsammare jag är jämfört med eliten är både litet jobbigt och fascinerande. Hur sjutton gör de?
Loppet är ett typ 1, det vill säga man kör olika sträckor och har transport där emellan. Sträckan är på tid, men inte transporten. Däremot hade man i Vingåker sett till att transporten mestadels var i terräng, vilket gjorde att man 1) fick köra fantastisk fin enduro 2) hålla bra tempo för att hinna och 3) blev rejält uttröttad. Grymt fin bana! Om alla SM är så här bra så vill jag köra dem allihop.
När starten gick var jag rejält laddad och hade bra tempo på första transporten. Kom fram till starten för S1 och eftersom jag är uppvarvad rookie missade jag att lämna min verktygsväska vid starten utan körde ut på sträckan med den. Men det var allt tur att jag gjorde det… Jag hade innan loppet ställt upp bromspedalen för att den skulle ta tidigare och någon kilometer in på sträckan så låste bakbromsen sig. Jag vet inte om det var att värmen fick den att nypa, för den fungerade fint då jag testkörde innan, men hursomhelst var jag ganska glad över att ha 10:ans nyckel i väskan. Stannade och släppte helt på bromsen. Kanske vore klokt att testa hojen liiiiiiite mer ingående innan race nästa gång.
Körde resten av sträckan utan bakbroms, förbannade mig själv gång på gång, innan jag gick i mål. Snabbjusterade bromsen och körde till starten av sträcka 2 innan jag försökte få bättre fason på den. Man känner minuterna ticka iväg snabbt kan jag lova.
Sträcka 2 gick bättre, det var dessutom enda sträckan som jag kollat och gått innan. Efter målgång där öppnade sig himlen och det blev skyfall. De torra fina stigarna blev nu rätt hala och gräsproven som att köra i smält margarin. Spännande. Jag hade gått ut med gogglar utan roll-off och hann precis in och byta innan trean. Mina fina Scott Prospect är ju lite av Roll-Off Rolls Royce med gigantiskt brett siktfönster men det hjälper inte om det är en imbecill klantskalle (jag själv) som laddat dem. Innan start på trean var jag tvungen att försöka få fason på dem för filmen hade vecklat och knölat ihop sig. Och på fyran fick jag slänga av mig dem för det blev vatten mellan filmen och glaset, som att köra i ett jäkla akvarium.
Med Enduro typ 1 så är det olika tidkontroller som ska passeras och det styr hur mycket tid man får i depån. Jag hade gjort rejält med smörgåsar jag skulle äta. Till och med ställt fram en brassestol så att jag skulle kunna chilla lite. Vilket skämt! Istället hade jag så ont om tid att ena gången hann jag precis bara byta googles. Andra gången hann jag fylla vatten och tredje gången hann jag ingenting alls. Ändå lyckades jag dra på mig fem minuter tidstillägg men jag vet inte riktigt vid vilken kontroll det skedde…
Mina depågrannar undrade om efteråt ”om racet gick bra” och eftersom min definition av ”bra” just nu är allt utan att totalklota så gjorde det väl det. Jag lärde mig sjukt mycket och tävlingen var superkul även som motionär. Att köra korta prov mellan 4 och 12 minuter långa kräver en helt annan attack och det måste jag jobba på. Sedan måste jag väl bli snabbare rent generellt, men det gäller ju liksom alla tävlingar.
Tack till SMK Vingåker för ett fantastiskt fint arrangemang!
Eftersom jag ibland har lite hybris hade jag - så klart - anmält mig i VRM. En start i den klassen har jag som mål för säsongen, men det blev Bredd i Vingåker eftersom jag insåg kvällen innan att VRM ju kräver FIM-däck och något sådant hade jag inte hemma. Om det hade varit dödsviktigt hade jag givetvis kunnat fixa fram ett, men istället tog jag ursäkten som en liten kyckling och klassade ner mig till Bredd. Banan är densamma men Bredd kör något kortare, 8 prov istället för 10.
Hursomhelst, jag gillar verkligen den där lilla nervositetskänslan jag gick runt med dagarna innan start. Det är kul att utmana sig själv och det kändes lite som att ge sig ut på djupt vatten.
Att man har med Bredd på ett SM tycker jag är superkul, bara att som motionär vara med och leka med de stora grabbarna är ju häftigt. Att jag nu får svart på vitt exakt hur mycket långsammare jag är jämfört med eliten är både litet jobbigt och fascinerande. Hur sjutton gör de?
Loppet är ett typ 1, det vill säga man kör olika sträckor och har transport där emellan. Sträckan är på tid, men inte transporten. Däremot hade man i Vingåker sett till att transporten mestadels var i terräng, vilket gjorde att man 1) fick köra fantastisk fin enduro 2) hålla bra tempo för att hinna och 3) blev rejält uttröttad. Grymt fin bana! Om alla SM är så här bra så vill jag köra dem allihop.
När starten gick var jag rejält laddad och hade bra tempo på första transporten. Kom fram till starten för S1 och eftersom jag är uppvarvad rookie missade jag att lämna min verktygsväska vid starten utan körde ut på sträckan med den. Men det var allt tur att jag gjorde det… Jag hade innan loppet ställt upp bromspedalen för att den skulle ta tidigare och någon kilometer in på sträckan så låste bakbromsen sig. Jag vet inte om det var att värmen fick den att nypa, för den fungerade fint då jag testkörde innan, men hursomhelst var jag ganska glad över att ha 10:ans nyckel i väskan. Stannade och släppte helt på bromsen. Kanske vore klokt att testa hojen liiiiiiite mer ingående innan race nästa gång.
Körde resten av sträckan utan bakbroms, förbannade mig själv gång på gång, innan jag gick i mål. Snabbjusterade bromsen och körde till starten av sträcka 2 innan jag försökte få bättre fason på den. Man känner minuterna ticka iväg snabbt kan jag lova.
Sträcka 2 gick bättre, det var dessutom enda sträckan som jag kollat och gått innan. Efter målgång där öppnade sig himlen och det blev skyfall. De torra fina stigarna blev nu rätt hala och gräsproven som att köra i smält margarin. Spännande. Jag hade gått ut med gogglar utan roll-off och hann precis in och byta innan trean. Mina fina Scott Prospect är ju lite av Roll-Off Rolls Royce med gigantiskt brett siktfönster men det hjälper inte om det är en imbecill klantskalle (jag själv) som laddat dem. Innan start på trean var jag tvungen att försöka få fason på dem för filmen hade vecklat och knölat ihop sig. Och på fyran fick jag slänga av mig dem för det blev vatten mellan filmen och glaset, som att köra i ett jäkla akvarium.
Med Enduro typ 1 så är det olika tidkontroller som ska passeras och det styr hur mycket tid man får i depån. Jag hade gjort rejält med smörgåsar jag skulle äta. Till och med ställt fram en brassestol så att jag skulle kunna chilla lite. Vilket skämt! Istället hade jag så ont om tid att ena gången hann jag precis bara byta googles. Andra gången hann jag fylla vatten och tredje gången hann jag ingenting alls. Ändå lyckades jag dra på mig fem minuter tidstillägg men jag vet inte riktigt vid vilken kontroll det skedde…
Mina depågrannar undrade om efteråt ”om racet gick bra” och eftersom min definition av ”bra” just nu är allt utan att totalklota så gjorde det väl det. Jag lärde mig sjukt mycket och tävlingen var superkul även som motionär. Att köra korta prov mellan 4 och 12 minuter långa kräver en helt annan attack och det måste jag jobba på. Sedan måste jag väl bli snabbare rent generellt, men det gäller ju liksom alla tävlingar.
Tack till SMK Vingåker för ett fantastiskt fint arrangemang!