Målgång i Novemberkåsan. Vi gjorde det!

Ni som följt bloggen vet hur länge Novemberkåsan varit målet för 2017. Jag tror att det var på en pizzeria efter GGN förra året som jag fick med mig Mats Kempe på idéen - antagligen tack vare okunskap om vad det skulle innebära - och det tog väl bara tio minuters överläggning för Stefan Söderberg att falla för grupptrycket och också signa upp sig på det här projektet. Det gjorde att vi tränade mer, hade enduro top of mind under lång tid. Jäkligt roligt att ha en så här stor utmaning under lång tid att se fram emot. 

Vi var på plats i Uddevalla för att lära oss hur man bäst sätter upp sin depå, vad som krävs för att genomföra på ett bra sätt och sedan köpte vi racetält, gasolvärmare, elverk, kläder, stövlar och goggles i massor. Vänner övertalades att spendera sin helg med att serva oss och för det är vi evigt tacksamma. Så här i efterhand finns det givetvis en del detaljer att fila vidare på, men totalt var upplägget riktigt bra.

Jag startade 10.11 och även om det kändes stort att stå där på rampen så var det väl lite pinsamt när hojen vägrade starta. Ett lithiumbatteri vill gärna ha några startförsök när det är kallt. 

Novemberkåsan i år var tre varv på en bana med fyra olika specialsträckor. Dessa körs en gång på dagen, två gånger på natten. Sträckorna var sjukt fina och körningen flöt på helt okej på dagen. Självklart gjorde jag dock ett par vurpor. På SS2 hade jag bra fart i starten, hade kört inledningen tidigare och höll bra fart, men lyckades med konststycket att studsa in i ett viltstängsel och slog även över framlänges på en rot… Gjorde dessutom en rejäl vurpa på SS3 där jag på ett gräsgärde missade en sten eller stubbe och stöp på huvudet så att jag blev lite groggy, en klassisk nyckelbensknäckarvurpa men allt gick ju bra. Fina banor, riktig enduro, några leriga passager men inte mer än så. Folk kommer att referera till det här som den enklaste Kåsan på många år, men det är fortfarande över 32 mil som ska avverkas. Tiden äter ner energin oavsett. 

Jag var grymt imopnerad hela dagen av Per Wallin, som jag tycker förtjänar att uppmärksamas lite extra. Jag träffade Per första gången när vi körde GS Trophy och startade samtidigt med honom på flera sträckor. Han körde dessutom snabbare än mig - och det på arméhojen Husqvarna 258! Han tjoade som en galning i spåret och tog sig i mål - utan tidsprick - på en imponerande 105:e plats i Senior. Dagens hjälte. 

Efter dagsträckorna lyckades vi även lägga oss och vila en stund innan det var dags att tända lamporna och börja nattetapperna. Redan på SS6 hade jag dock rejält problem med höger hand. Hade börjat jobba upp en blåsa av guds nåde, varje sten jag träffade med framhjulet var som att peta i ett öppet sår. Jag försökte undvika stenar och det är ju helt omöjligt. Körde som en kratta. Patetiskt. Gjorde SS7 och befann mig en djup mental svacka. Fruktansvärt trött redan då. Funderade på när det var okej att bryta. Vi hade ju snart kört alla sträckorna ett varv på natten, kanske räckte det så? Gjorde flera klantiga missar, ni vet sådana där tappningar i låg fart som resulterar i att man måste lyfta hojen och man känner hur all energi håller på att tömmas ur kroppen.

Men det är fascinerande hur hjärnan funkar. 

Så snart folk skrek och peppade kändes det lättare. När det var mycket folk kring banan körde jag bättre. Publiken på Novemberkåsan är fantastisk. Både när det gäller att tipsa om spårval och ge stöd. Alla ni som var i skogen gjorde ett fantastiskt jobb. Jag hoppas att ni förstår hur mycket det betyder att se någon som hejar när man är trött. Det gör skillnad. 

Inför SS9 var jag färdig. Men tänkte att ”sträckan är ju så kort så det är väl bara att bita ihop” och när väl den var gjord bestämde jag mig helt enkelt för att inte ge upp. Smärta är bara smärta och även om jag inte trodde att jag skulle klara respittiden så var det väl bara att fortsätta till dess att någon plockar mig av banan. Sluta gnäll, liksom. Men stenarna på SS10 var ett skämt. Stannade flera gånger och bara stod still som om jag väntade på att handen mirakulöst skulle bli bättre. Det blev den självklart inte. Ville helt klart bryta och bara gå och lägga mig i sovsäcken. Men när jag så kom i mål så var det ju bara SS11 och SS12 kvar. Även om jag inte klarade respiten skulle jag ändå ha kört alla sträckor i en Novemberkåsa och det kan ingen ta ifrån en. Man hinner tänka en del och jag insåg att det antagligen kommer dröja innan jag kan få den här chansen igen. Jag ska bli pappa i vinter och att då ladda för en ny Novemberkåsa tror jag kan bli svårt att få tid till. Att den här Kåsan var enkel i förhållande till de andra jag kollat på rådde det ju inga tvivel om. Se nu bara till att få det här gjort, du vill inte vara en som ger upp.

Så strax efter klockan 03 på natten körde jag ut på SS11 och kände mig ganska pepp trots allt. Fascinerande hur den mentala inställningen kan ändras och hur mycket det påverkar. 

Halvvägs in på sträckan träffar jag på nummer 214, Robert Stein, som har fått stopp och ensam utan ljus står mitt i den uppländska skogen. Han såg rätt så ensam ut för vi var ju inte många tävlande kvar. Hojen hade stannat och vägrade starta. Vi snackade lite och jag passade på att ta en pisspaus också. Kändes inte så racemässigt ska erkännas. Hursomhelst, vi lyckades gemensamt putta igång hans hoj där i spåret och att han dessutom lyckades ta sig i mål glädjer mig enormt.

SS12 avverkades tack vare endorfiner av att jag äntligen såg ljuset i tunneln. När jag gick i mål kändes det enormt befriande. Jag gjorde det! 

Fick en lapp om åtta minuter transport till mål och tänkte att jag nog ändå missat respiten så taskigt som jag kört. Men när jag så kom till målrampen så stod funktionärerna och vinkade frenetiskt. Snacka om att jag blev paff när Marcus där berättade att jag klarat respiten med tre(!) sekunders marginal. Det är ju så osannolikt så att om någon hade berättat den storyn så skulle man inte tro på den. Startade 10.11 på lördag morgon och gick i mål 04:30 på söndag morgon. Med tre sekunders marginal. Sug på den! Blev allt tårögd när jag insåg att jag faktiskt gått i mål i min första Novemberkåsa.

Alla vi tre i team Knatte-Fnatte-Tjatte gick i mål och vem kunde ha trott det innan. Anything is possible. Stefan Söderberg slutade på plats 110 i senior, Mats Kempe på plats 114 och jag på plats 118. Nej, det kanske inte var så snabbt kört, men vi fullföljde tävlingen och det är det viktiga.

Jag kommer att få leva med att vara sist av oss i gänget i Novemberkåsan men det känns så här i efterhand som en liten detalj. Jag sätter det här med att ”aldrig ge upp” väldigt högt, att då slänga in handduken hade i efterhand känts svårt att smälta. Jag skiter egentligen i min placering. Det beslutet där på natten är det som jag är mest stolt över.