Nedräkningen går för fort

Jag kollade tre gånger. Sedan insåg jag att det är sant. 49 dagar. Det är oroväckande när man tänker på det. Bara 49 dagar kvar. Det är som en fis i världsrymden och på den tiden ska jag tydligen hinna förbereda mig för att starta i den tuffaste endurotävlingen som existerar norr om Sibiu. Det inser ju alla att det är helt omöjligt. Med det menar jag inte att det är litet svårt, utan just bara... Helt. Jävla. Omöjligt.
Visst, konditionen är inte så illa, men kunde så klart vara bättre. Jag har nött på med löpning och körde under våren enduro tre gånger per vecka. Men samtidigt är det bara att konstatera att jag inte ens är i närheten av att vara på den nivå jag planerade för. Sett så här i backspegeln var det i ett ögonblick av hybris och galenskap som jag slog fast att "jag ska försöka köra Novemberkåsan nästa år". Snacka om överambitiös 40-årskris.

Hur sjutton tänkte jag? Jag gillar förvisso att sätta upp svåra mål, därefter bryta ner dem i mindre steg, arbeta mig igenom dem och förhoppningsvis lära mig något på vägen. Problemet är bara att man också kan lura sig själv till att ge sig i kast med alldeles för stora utmaningar eftersom varje steg (speciellt när man tittar på dem med ett glas whisky i näven) ter sig som fullt görbara. Men det är en sak att rita upp en karta, en annan att få få verklighet och karta att stämma. 

Nu är det som det är, verkligheten gäller. Antingen kan man börja grina direkt, skylla på frakturen i handen som käkade upp en massa månader och ställa in hela skiten, eller så är det bara att bita ihop och se alltihop som en erfarenhet. Jag ska erkänna att det första alternativet varit lockande, men den enkla utvägen är ju sällan den bästa vägen framåt. Så nu är det bara att sluta gnälla, öka träningen kommande veckor och istället börja se det här som ett projekt som sträcker sig över flera år.


Om jag inte ens försöker, hur ska jag då veta vad som verkligen behövs? Svaret på det är givetvis "betydligt mer än vad du har att komma med idag" men jag tror att det är lika bra att ge det ett försök. Visst, det är en jäkla apparat att dra igång och startavgiften får jag väl se som läropengar. Känns i alla fall skönt att jag har med mig mina kompisar Stefan och Mats i den här galenskapen. Tre idioter är i alla fall starkare än en ensam galning. 

Idag har vi förresten precis gjort klart vår specialtidning X-Bike som i år blir med ett större endurofokus. Hoppas att ni kommer att gilla den!