Post Kåsan Blues

Så här en dryg vecka efter Kåsan så börjar kroppen återhämta sig. Visst kan man säga att Kåsan var ”lätt i år” och det var den tveklöst. Historiskt lätt kanske man kan säga, tror inte att det varit så här många som fullföljt sedan Hedenhös. Men fortfarande så var det dock en utmaning som känns i kroppen. Att stå upp på pinnarna och köra enduro från 10.11 på lördag morgon till 04.30 på söndag gör att jag fortfarande ger ifrån mig gubbljud när jag ska plocka upp saker från golvet.

Jag är fortfarande sjukt nöjd över att ha fullföljt. Just sayin' :-) 

Dagarna efter Novemberkåsan har varit helt befriad från träning. Istället lite fokus på familjeliv och att vara social. Skönt på sitt sätt men samtidigt så är det som om hjärnan liksom går igång och börjar fundera på nästa målbild. Vad händer härnäst, liksom. Det är som att jag direkt saknar det här med att ha ett tydligt mål att jobba mot. Det är nästan lite vemodigt att ha Kåsan bakom sig. 

Jag har lovat mig själv att inte dra igång något projekt till 2017 och det ska jag försöka hålla, men det hindrar ju så klart inte för att börja fundera på vinterenduro. Och kanske måste jag ändå försöka komma iväg och köra lite enduro utomlands också i vinter? När hjärnan sedan får lite frispel så håller jag plötsligt på och kollar på kostnaden för att köra rallytävlingar som Africa Eco, Tuareg eller Rally Maroc… Men nej, 2017 blir det inte. Kommer nog att ha fullt upp ändå. Antagligen inte 2018 heller om jag är realistisk för en sekund...


Men någon form av utmaning, om än liten, tror jag är sunt att ha för 2017. Jag vill ju köra motorcykel och behöver ha ett tydligt mål för att sporra mig själv att utvecklas och inte slarva med träningen. Jag tror att det är bra att med jämna mellanrum ge sig ut på djupt vatten, kasta sig in i situationer som man inte behärskar och ibland också göra bort sig lite. Powered by hybris så att säga. Man lär sig alltid något på vägen.

Och jag behöver ha en målbild framför ögonen för att snöra på mig löparskorna och springa ett pass när det är snö, is och djävulskap.

Jag har ett par lagom svåra (egentligen smått omöjliga) mål på G i skallen, men ska suga litet till på de utmaningarna innan något får bli ett officiellt mål. Kriterierna är att det måste vara något nytt, svårt, jobbigt - men också kul. Sedan gäller det att försöka övertyga polarna, att vara fler kring en satsning är bra för moralen.
Att göra sina målsättningar ”officiella” är också något som funkar för mig. Det gör att jag inte kan smita från dem i efterhand. Hade jag inte gjort det, hade jag aldrig stått på startlinjen i Knivsta utan skyllt på skador och stannat hemma. Men det är alltid bättre att delta än att sitta hemma och gnälla.