Bild
Nästa artikelPsykologisk krigsföring i endurospåret
Publicerad 4 mars 2016
Bloggen
Det finns en rad oskrivna regler när det gäller träning. Dessa bör alltid efterlevas.
Ödsligt på Botkyrka MK.
Text
Magnus Wassén
Igår var det dimmigt som slaget vid Lützen när jag rullade in på parkeringen på träningsanläggningen. Att slita sönder dubbdäcken i +1 grad och duggregn verkade inte vara den mest populära aktiviteten en torsdagkväll. Förutom jag och polaren var det bara en man till som inte hade bättre förstånd än att göra något bättre av kvällen.
Det fanns litet slaskig snö på sina håll, litet is här och där, men stenhällarna var till stor del isfria och känslan från dubben var väl kanske inte på topp. Sikten var katastrof. Ju bättre lampa, desto sämre sikt kändes det som.
Farten var allt annat än imponerande, man kände sig litet som en guldfisk i ett akvarium med mjölk, men eftersom det är hemmabana så kan man ju köra delar av spåret i sömnen. Nu var det dock nypilat på sina ställen men jag hade ändå betydligt bättre flyt än polaren, och det är här vi kommer in på de oskrivna reglerna vid all form av träning. Alla vet vad som gäller, men ingen säger det högt.
1. Om den andre blir trött, försök se helt oberörd ut även om pulsen är hög och hjärtat hotar att hoppa ut ur halsen.
2. Om du kraschar, låtsas som ingenting och hävda att leran på sidan kommer av av att du ”la ner rätt duktigt i den där bankade svängen du vet”
3. Om du är snabbare, ta genast av hjälmen när du kommer till depån så att det ser ut som om du varit där en kvart. Minst.
Redan efter tre varv hade polaren fått nog av dålig sikt och dubbdäck som glider på stenhällarna. ”Det här var nog den tråkigaste endurokörningen någonsin” konstaterade han besviket och var färdig att lägga ner. ”Vad tycker du?”
Ja, vad svarar man på det? Typ att det var riktigt roligt, så klart, även om det faktiskt sög. Sedan körde jag två varv till bara för att poängtera det och riktigt gnugga in det psykologiska övertag som det här torde ge mig i nästa race. Ni ser, det är inte alltid så viktigt hur man placerar sig totalt, mycket viktigare är egentligen hur man placerar sig polare emellan. Det är ju det som man får höra vid varje avslutande fika - ibland år efteråt. ”Minns du den där gången på GGN…”
Men oavsett om det gick långsamt och var trista förhållanden så var vi trots allt på plats och tränade. Det är det fina med ett mål som Novemberkåsan. Det är slut på ursäkter. Det är bara till att träna mer. 245 dagar kvar.
Det fanns litet slaskig snö på sina håll, litet is här och där, men stenhällarna var till stor del isfria och känslan från dubben var väl kanske inte på topp. Sikten var katastrof. Ju bättre lampa, desto sämre sikt kändes det som.
Farten var allt annat än imponerande, man kände sig litet som en guldfisk i ett akvarium med mjölk, men eftersom det är hemmabana så kan man ju köra delar av spåret i sömnen. Nu var det dock nypilat på sina ställen men jag hade ändå betydligt bättre flyt än polaren, och det är här vi kommer in på de oskrivna reglerna vid all form av träning. Alla vet vad som gäller, men ingen säger det högt.
1. Om den andre blir trött, försök se helt oberörd ut även om pulsen är hög och hjärtat hotar att hoppa ut ur halsen.
2. Om du kraschar, låtsas som ingenting och hävda att leran på sidan kommer av av att du ”la ner rätt duktigt i den där bankade svängen du vet”
3. Om du är snabbare, ta genast av hjälmen när du kommer till depån så att det ser ut som om du varit där en kvart. Minst.
Redan efter tre varv hade polaren fått nog av dålig sikt och dubbdäck som glider på stenhällarna. ”Det här var nog den tråkigaste endurokörningen någonsin” konstaterade han besviket och var färdig att lägga ner. ”Vad tycker du?”
Ja, vad svarar man på det? Typ att det var riktigt roligt, så klart, även om det faktiskt sög. Sedan körde jag två varv till bara för att poängtera det och riktigt gnugga in det psykologiska övertag som det här torde ge mig i nästa race. Ni ser, det är inte alltid så viktigt hur man placerar sig totalt, mycket viktigare är egentligen hur man placerar sig polare emellan. Det är ju det som man får höra vid varje avslutande fika - ibland år efteråt. ”Minns du den där gången på GGN…”
Men oavsett om det gick långsamt och var trista förhållanden så var vi trots allt på plats och tränade. Det är det fina med ett mål som Novemberkåsan. Det är slut på ursäkter. Det är bara till att träna mer. 245 dagar kvar.