Racing är livsviktigt

I lördags var det dags för Lundapokalen, även mer känt som Östhammars deltävling i Knobby Swedish Enduro Championship. I huvudtävlingen var det Albin Elowson som smällde till med en liten dubbelchock. Dels för att han drog till och vann över Micke Persson som dominerat de första fyra tävlingarna (efter att Albin skadat sig ska det tilläggas) men också för att han brutit sitt (guldkantade?) SM- / VM-kontrakt med Yamaha och nu tävlade med Husqvarna igen. Kul att han hittat tillbaka till flytet igen men litet snopet för Yamaha, minst sagt. Där blir det istället Erik Appelqvist som kliver in och får möjlighet att köra för Yamaha i Junior VM i de tre återstående deltävlingarna. Stort grattis till er båda två! 

Micke Persson blev för övrigt tvåa och leder fortfarande Enduro SM före Andreas Linusson. Joakim Grelsson blev trea före Robert Kvarnström, som gjorde en sjukt imponerande comeback efter sin skada och tog en fjärdeplats. Fett! Femteplatsen knep Oliver Nelson före Appelqvist, med Linusson på sjunde, Niklas Persson på åttonde följt av Pontus Skog och Rikard Hansson. Kul också att se Pontus Högberg sladda in på en elfteplats! Sjukt skoj att även se Fredrik Johansson göra ett inhopp och dra till med en 25:e plats även om tävlingen saknade såväl branta dödsbackar, solfjädrar med timmerstockar eller manshöga traktordäck. Jag har Fredrik som tränare och om jag bara kan få i mig ett uns av hans teknik så kommer min teknik att ta ett kvantumsteg framåt. 

Enduro SM innebär också den femte deltävlingen i VRM – Veteran Riksmästerskapet i Enduro som vi gubbar över 40 kör. Uppladdningen inför racet kunde ha varit bättre. Som föräldraledig har jag lärt mig ett par saker: 
1) Du kan inte träna så mycket som du hoppas.
2) Sömn är tydligen en bristvara hur man än gör.
3) Barn blir sjuka så fort de träffar andra barn.
4) Det betyder att du är trött och sjuk oftare än du någonsin kunde tro.
5) Trots det är barn jäkligt roliga att hänga med. 

Kort sagt så präglades veckan innan racet av feber och sömnbrist. Kände mig helt paj i kroppen men lik förbannat så vill man ju vara med och gasa när det vankas race. Pushar man inte sig själv så lär man sig inget och jag har ju en målsättning om att bli snabbare under året. Dessutom finns det ju en viktig kamp mellan mig och polaren i detta mästerskap. 

Så med ett par Alvedon i kroppen ställde jag mig på startlinjen och gissa om jag var tacksam för det efteråt. Suveränt rolig bana! Både för att det var riktigt krävande transporter (vilket jag tycker att det ska vara) samt att de tre olika proven var både omväxlande och mycket fina. Bra tävling! Imponerande bredd på de tävlingar som körts hittills måste jag säga. 

Vi veteraner och damerna körde tre varv (SM-klasserna fyra) och det räckte i alla fall för min gamla kropp. Förutsättningarna med feber var kanske inte de bästa. Efter tre prov knaprade jag i mig en till Alvedon men efter det femte provet frös jag trots att det var 27 grader varmt i skuggan. Precis som vilken annan förståndig människa som helst så funderade jag på att bryta, men tog ytterligare en Alvedon och tänkte lite extra på den interna kamp som jag och polaren har.

Ni förstår, allt handlar inte om att vinna, det kan också handla om att helt enkelt komma före polaren. Hur jobbigt skulle det inte vara att genomlida en resa hem med en förlust hängande i skåpbilens kupéutrymme? Och inte bara denna utan det står så mycket mer på spel – ett helt mästerskap. 

Vi kör nämligen ett eget race. Vi kommer ju inte att placera oss i någon lista, så vi kör helt enkelt så att man får så många poäng som man har placering och den med minst antal poäng efter säsongen vinner. Om man bryter (eller missar en deltävling som polaren redan vet att jag kommer göra) så är det 50 poäng. Nu bet jag ihop, drämde till med min bästa tid för dagen på sista sträckan – utan att riktigt fatta hur det kunde komma sig – och slog därmed polaren med 57 sekunder totalt. Det resulterade i en föga imponerande 37:e plats, men jag slapp därmed också de straffpoäng det hade inneburit att bryta. Klart att det kanske inte var det smartaste beslutet att köra med feber, det fattar jag också, men det var ändå kul och det är på något sätt det som räknas, eller hur? Jag försökte vila så gott det gick på transporterna och tyckte att jag hade hyfsat flyt på proven. Det var ju inte direkt som jag var döende och då vet ju alla som haft en riktig manlig förkylning att då var det inte så farligt.  

Nu blir det lite välbehövlig vila. En gammal kropp slits av den här cirkusen. Sedan blir det till att ladda för nya tag!