Reflektion strax innan helvetet fryser till is
Det börjar onekligen närma sig. Så här strax innan helvetet fryser till is och jag sänker både mig och hojen i det enda kärret som finns så är det på plats med litet reflektion över hur den här resan har varit. Ibland har jag också ställt mig själv frågan hur det egentligen kom sig att jag fick för mig att ta mig an världens tuffaste endurotävling när man bara är en halvdålig motionär. Hur fan tänkte du?
Min kollega Johan Ahlberg har hela tiden hävdat att ”Målet är målet” men precis som när det gäller andra typer av långsiktiga träningsmål så tycker jag att det är ”Resan som är målet” även om det är en klyscha. Okej, inte för att på något sätt förringa en målgång, det är ju det största, det är ju det vi allihop siktar på. Men har man startat så har man i alla fall försökt. Har man dessutom gått i mål så har man lyckats. Alla kommer att vara vinnare på ett eller annat sätt i Knivsta. Du behöver inte hålla med, men lite så ser jag i alla fall på det.
Jag gillar utmaningar och bestämde mig på fyllan för några år sedan att jag skulle anmäla mig till att göra en Ironman i triathlon. Låter kanske inte så knäppt, ett par tusen svenska galningar gör ju detta varje år, men när jag bestämde mig kunde jag inte ens simma crawl 50 meter. En Ironman inleds med 3800 meter simning - så att kunna simma är ju en fördel - därefter 18 mil cykel och sedan ett marathon. Det är jobbigt men på samma gång underbart. Jag gjorde inte något fantastiskt resultat men målet var en sporre som gjorde att jag de åren tränade mer än någonsin - och det känns i efterhand som en större behållning än medaljen och målfotot. Och jag lärde mig faktiskt att simma. Som deras slogan är: Anything is possible.
Litet samma sak har det varit med Novemberkåsan. Fylld av rödvin och någon whisky började jag fundera efter GGN om Novemberkåsan inte skulle kunna vara en roligare målsättning för 2017. Visst, det var ett infall av hybris, jag vet det. Men större mål = Mer träning = Mer körning = Roligare. Och eftersom jag fyllde jämnt tänkte jag att det var en perfekt 40-årskris. Jämna årtal ger ju ett carte blanche för knäppa påhitt, de kan alltid förklaras för omgivningen som medelålders man måste bevisa någonting för sig själv, när det egentligen bara handlar om att ha kul. Men det finns absolut tillfällen då jag funderat på om det inte varit enklare att ta sig an något annat träningsmål, köpa en liten sportbil eller vad andra nu gör med hänvisning till sin 40-årskris.
Någonstans lyckades jag även få med mig vapendragarna Mats Kempe (145) och Stefan Söderberg (160), som på lördag natt antagligen också kommer fundera över hur de kunde hamna i den här situationen. Okunskap och entusiasm är antagligen svaret för oss allihop. Men det här har även inneburit att vi under det här året kört betydligt mycket mer enduro än tidigare år. Visst, vi är inte snabba, men vi är nog snabbare än vad vi var. Att vara tre har verkligen varit en fördel, dels när det gäller planering, men framförallt för en moralisk uppbackning och att jobba mot ett gemensamt mål. Tack mina vänner för att ni delar min galenskap.
Men jag ska inte sticka under stol med att det också ska bli skönt att få det här avklarat. Familjelivet har varit alldeles för mycket åsidosatt de senaste veckorna och det skapar så klart ett dåligt samvete.
Att krossa några ben handen och ta bort tre månader träning var inte i planen, men så är det i livet. Man får spela de kort man har på handen (ledsen, den var dålig). Lagt kort ligger och på lördag är det start klockan 10.11 för mig. Kommer bli fantastiskt är jag helt övertygad om. Vinka när du kör förbi nummer 141. Heja om jag sitter fast i ett kärr. Jag lovar att försöka att inte vara mer än nödvändigt i vägen.