Tidsångest och träning

Jag vet inte om ni känner igen den här lätta känslan av tidsångest i maggropen? Jag har den då och då för att jag vet att jag tränat för lite. Slarvat med service av motorcykeln. Men också jobbat för lite. Varit lite väl frånvarande i familjelivet. Inte träffat mina kompisar. Kort sagt gjort lite för lite av allt.
Jag försöker få in så mycket som möjligt, men även om jag tidvis får till att köra tre pass motorcykel i veckan känns det för lite. Även om jag kör service en kväll i veckan så är det för sällan. Om jag löptränar några mil i veckan så kunde det gott och väl vara det dubla. Även om jag jobbar 40 timmar så är det för lite. Och familjen borde man alltid ge mer tid än vad den får. 
Fan, ibland får jag bara ångest när jag tänker på att det snart är Novemberkåsan. 
Tidsångest delux.
Det går alltid att göra mer. Och med tanke på utmaningen borde jag gjort mer. Ja, egentligen borde jag börjat för flera år sedan och framförallt inte krossat de där benen i handen. Högst onödigt.

Men nu är det som det är. Man kan liksom inte riktigt backa ur så här fem i tolv. Träningen rullar på, försöker köra långpass så gott det går. Händerna, inte underarmarna, tar sopslut efter en timme så det känns ju inte riktigt hoppfullt. Men jag har i alla fall försökt köra några långpass den senaste tiden. Körde närmare fem timmar en dag och skrapade ihop drygt 130 kilometer på mätaren. Körde pass om 1:45, kort paus, och så på det igen. Nyttig långdistansträning. 


I helgen körde vi tretimmarstävling och även om händerna dog efter en timme som vanligt så tog man sig ju i alla fall i mål. Även Stefan, Mats, Linus och Fredrik som jag ofta kör med var med på startlinjen och som alltid är det ju viktigt med den interna tävlingen oss emellan. Polaren Stefan var dock snabbare, det ska erkännas. Även om det smärtar. Men jag kommer igen, vänta bara. ;-)