Självförakt och medtävlare som ställer upp

Okej, jag hade egentligen inte tänkt att köra race. Planen från start var träningshelg med polaren, men han slog sig under träningen i veckan, och gubbe-över-40 har dåligt läkekött så på fredagen bestämde jag mig för att ändå dra och köra race på lördag morgon. Vår lokala cup – Karlströms – är alltid kul tävlingar även om banan i Bergby kanske inte är min favorit i serien.

Hursomhelst; satte transpondern på laddning, lastade in hojen och ställde klockan för tävling. Äntligen racehelg! 

Kom upp till racet och skulle besiktiga… För att bara inse att framhjulslagret glappar rejält. Nu vet jag att de flesta som läser det här tänker ”men hur kunde du åka på race utan att kolla en sådan enkel sak” och den tanken är helt rätt. Jag säger som det är. Jag har kört de senaste tre träningarna utan att ens tvätta hojen efteråt. Och planen var aldrig att köra race så fredag eftermiddag rullade jag bara in hojen i skåpbilen och fokuserade på att ladda upp med ett par öl på uteservering istället. Seriöst? Nej, inte speciellt, men skön kväll var det…

Att köra Sherco blir just där och då i depån en liten nackdel. Jag har dubbla uppsättningar fälgar, men hade – så klart – lämnat det ena paret kvar i garaget. Och vi var väl typ tre stycken som körde Sherco… Men jag kollade runt och lyckades hitta Stefan Lindskog i depån. Han har inte bara har den goda smaken att köra Sherco, utan dessutom hade han en extra framfälg (med mousse dessutom) med sig som jag kan låna. Ibland ska man ha tur! Medtävlare av den kalibern tycker jag säger mycket om endurosporten. 

Jag älskar feelingen innan start. Även om det bara är en lokal tävling så diggar jag känslan av att vara litet nervös, känna anspänningen och ladda upp för start.

Jag är ganska dålig motionär, men vad spelar det för roll? Känslan är ju känslan oavsett placering.

Nu har jag knappt tränat något alls efter att ha varit skadad men jag resonerade någonstans att ”tävling är bästa träning” och det får gå som det går. Och man kan konstatera att just så gick det…

Starten går och jag tycker jag har okej tempo. Kör om ett par stycken och inser att jag i alla fall inte kommer sist. För att inte ha tränat känns det riktigt bra. Det dammar satan, men det är ju samma för alla.

Men…
Det finns alltid ett "men..."

Varvet är sagt att vara ”runt 24 minuter” och redan efter 18 minuter är jag tokslut. Mina underarmar har gått på pumpen, är stenhårda och nu ska vi dessutom köra ett varv till. H.E.L.V.E.T.E. 

Körningen blir patetiskt. Det är inte bara armarna. Jag orkar inte stå, sätter mig ner gång på gång. Och blir ännu mer trött. Vill bara att andra varvet ska ta slut. Vid ett tillfälle blir jag omkörd. Gubben som kör om mig kör faktiskt utan teknik alls. Helt fel position med armbågar och kropp. Men likväl blir jag omkörd. Det är sådär att man bara vill gå och lägga sig i fosterställning. Jag vill helt enkelt bara att racet ska ta slut. Om polaren hade varit med hade jag önskat att jag antingen fått maskinproblem eller vurpat så hårt att jag kunnat bryta med godtagbara skäl. Precis så illa var det.

När jag dessutom blinkar ut en lins (jag är ju gammal gubbe och ser som en kratta) så är det som en slags grand final i misär. Tänkte faktiskt just då på att jag måste testa YouZee-clipin för googles. En recension på dessa clips kommer framöver men kolla gärna in dem på länken här redan nu om du liksom jag har halvtaskig syn.  

Vi går i mål och sedan laddar man om till heat 2, som är två varv till. Jag inser mina begränsningar och kör lugnare, tar en växel högre och försöker rulla mig igenom helvetet. Det går långsamt och jag hart en tendens att under tävling känna ett slags självförakt. Jag är så klart min egen största kritiker men om man spelade in mina tankar de där varven så hade jag nog aldrig någonsin funderat igen på att köra race. Det var enbart ”du är så för bannat dålig” följt av ”men slå på då, hur sjutton kör du” följt av ”värdelöst, värdelöst, värdelöst” följt av ”din jäkla sopa, sälj hojen och ägna dig åt bridge istället”.

Jag tror jag måste jobba litet med det där. Antagligen enklast gjort genom att helt enkelt köra bättre. 

Hursomhelst; i mål gick jag. Tack vare Stefan och hans framhjul fick jag svart på vitt hur långsam jag är, men jag ser det som en startposition. Och polaren var ju inte med, så stryk fick jag inte av honom (att det sedan var 22 andra före spelar mindre roll). Det var första tävlingen för året och som tur är har man ju karriären framför sig. Nu är det bara att gå in i väggen och studsa. Nästa tävling blir första VRM, även känt som Gubb-SM eller Antikrundan, i Östhammar nu till helgen. Dags att ladda om! 

PS. Stort tack till Cici Brodén som tog bilden här ovan. Jag tror att jag talar för alla förare när det gäller att hylla de fotografer som tar bilder under lokala tävlingar och sedan laddar upp dem på allehanda sajter. Ni gör racen roligare för oss deltagare, får oss att känna oss som proffs. Tack!