Tillbaka i spåret

Det är ju egentligen helt sjukt. Jag kollade kalendern och sista riktiga träningspassen var egentligen i slutet av juni. Under juli var det familjesemester och renovering. Under augusti och september bara renovering och vanligt jobb. Helt ärligt, det fanns inte tid till något annat. Eat, sleep, work, repeat. Och gärna då sova så lite som möjligt. Inga träningar. Inga tävlingar. Eller jo, en lördag tog jag mig tid att köra en lokal tävling på hemmaklubben. Fick skäll för att jag inte var med och bandade av spåret, men var tvungen att åka tillbaka till byggprojektet och måla väggar fram till midnatt.
Okej, jag kanske tog på mig litet mycket där ett tag. Brände liksom mitt ljus i båda ändar. Jobb, renovering och försöka hinna vara farsa. Var dålig på alltihop kändes det som och endurokörning var inte att tänka på. Än mindre att skriva några blogginlägg. Det var några tuffa veckor helt enkelt. 

Men nu är vi i alla fall inflyttade och även om det saknas både golvlister och några socklar samt dörrfoder så finns det ju ändå andrum. En kväll stack jag och polaren Stefan ut och körde en kort liten träningsslinga. Vardagkväll. Lampor så klart. Turades om att göra slinga. Helt magiskt kul! Vi körde lite olika varianter på ett grymt litet område, kanske 500 x 500 meter, och ändå fick vi ut så mycket. Livskvalitet! 
Efteråt, när vi tog vår obligatorisk nattkaffe på McDonalds, enades vi om att enduro måste vara den optimala motorsporten, nästan den mest optimala sporten av alla sporter. Kan utövas året om och dygnet runt. Finns träningsmöjligheter liten varstans. Okej, det finns de som springer nattorientering, och det må vara enklare att utöva, men inte kan det vara roligare än ett par timmar i ett endurospår – hur kort spåret än må vara.
Enduro är avkoppling, likväl som det kan vara träning, eller tävling. Känns som om jag har litet endurotid att ta igen nu. Ingen har ju dött av att bo utan golvlister, eller hur?