Gotland var ett riktigt skitrace – men kul!

Efter att nästan ha renoverat ihjäl sig kändes det som om jag behövde något annat att tänka på. Min fru har någon gång nämnt något om ”spaweekend med lerinpackning” och det lät väl som en bra idé även för mig och polarna. Självklart några sena kvällar i garaget för att bli klar men på torsdagen rullade vi ner till Nynäshamn för att ta färjan. Redan här börjar ju den psykologiska krigsföringen oss emellan. ”Ska du verkligen köra med det där däcket?”, ”jag har hört att ALLA tänker köra litet hårdare mousse än det där soft du monterat” och så vidare. Det är liksom del av grejjen med racehelg. Samma visa varje gång. 
Mitt största problem kändes dock som om det skulle bli ryggen. Att dänga till med fem timmar körning på Botkyrkas aningen steniga bana utan att ha tränat på dryga två månader gjorde att jag sista veckan gått runt med konstanta ryggsmärtor. Inte optimalt för ytterligare tre timmar enduro. Men ryggen kändes alltid bättre när den var varm, så jag tänkte att det skulle gå ändå. Man blir ju liksom inte yngre. Det är kanske så här det är att vara +40. Och enduro handlar till viss del om att bara bita ihop, eller hur?

Vi kollade starten för de äldre motionsgubbarna på fredagen och banan var verkligen grymt fin. Smidig incheckning och besiktning. Tycker att det mesta flöt bra arrangörsmässigt. Och matmässigt var det väl ändå ett stort lyft? Créps var i alla fall suveränt bra. Men orosmolnet var väl huruvida det skulle regna på lördagen och hur mycket. Vi hade säkert förbrukat flera gigabyte data bara genom hur ofta vi uppdaterat SMHI-appen de senare dagarna. Å andra sidan, vad ska man göra, det är ju vad det är, oavsett vad någon app säger. Natten till lördagen börjar det också regna och det gjorde inte att jag sov bättre direkt. Men ute vid banan så såg det trots allt inte så illa ut. 

Vi startade i seniorklassen och då har man eliten framför sig. Polarna valde att ta rygg på Elowson och company ganska mycket i mitten. Jag valde mer till vänster. 
Starten på Gotland tycker jag är grymt läcker. Sekunderna precis innan starten ska gå är bara bäst. Det är på något sätt så skön spänning. Tyst. Fokuserat. Sedan det härliga ljudet när hundratals hojar drar igång och stormar mot första kurvan. Magiskt. 
Jag var med rätt okej från tredje led. Det blir ju lite gruppkörning rent generellt första varvet, men det gäller ju att hamna rätt för jag har en tendens att köra lika fort som de runt omkring. Det är något jag måste jobba på ordentligt, inte falla ner i annans tempo. Men trots det, känner jag också att jag blir ganska trött alldeles för snabbt. In på andra varvet blir jag omkörd av min kompis Stefan. Inte bra. Han ser oförskämt pigg ut. Jag kan inte svara direkt, men att han kört om gör att jag höjer blicken ännu lite mer. När jag ser att han får lite strul av att en förare framför honom får problem, så kan jag ta ett annat spår och gå om igen. Gött! Nu är det race igen. 

Efter tredje varvet in i depå, byter USWE och goggles. Det går hyfsat snabbt eftersom kompisarna Mats och Anders finns på plats. Ut på fjärde varvet. Banan är riktigt fin, visst det är lite lerigt och kalkstenen är hal, men det den ju alltid på något sätt. Men jag börjar istället få problem med magen... Jag har fått liknande känningar under andra långdistanslopp där jag satt i mig för mycket sportdryck och gels, men tyckte att jag denna gång varit försiktig. Oavsett vad det nu var jag reagerade på, så var det i alla fall inte bra. Illamåendet växte längs varvet och vid Allhage myr blir det allvar. I backen upp efteråt är det tydligt att ”jag-absolut-inte-ska-släppa-en-fis”– om ni fattar känslan. Och efter ytterligare några minuter är det bara att inse fakta. Kroppen är tydlig: Antingen bajsar du ner dig, eller så stannar du. Jag gjorde ett överslag och bestämde mig för att inte ens att hålla Stefan bakom mig skulle vara värt det förstnämnda. Men det var trots allt en ganska lång överläggning, det ska erkännas. Istället parkerar jag hojen mot en tall och ”sätter mig en liten stund vid en tall för att filosofera över livet.” Woom, woom, woom. Det hinner passera förbannat många hojar. Men ibland måste man lyssna på kroppen. Efteråt är jag i alla fall lättad – både fysiskt och psykiskt. 
In i tankslingan igen för mitt andra tankstopp och ut på femte. Ganska urlakad. Är helt övertygad om att Stefan passerat mig medan jag satt och inspekterade granriset i detalj och det är tydligt hur den mentala inställningen gör skillnad. Jag har ingen riktig motivation. Känner mig mest bara som en sur disktrasa som någon kramat ur lite hårdhänt. Men i mål ska man väl…

Det är då det händer. Polaren kör om igen och jag inser att 1) han inte alls legat långt framför mig 2) det är fortfarande race och 3) att vara före honom är vad ALLTING handlar om. Snacka om motivator. 
Ut på Allhage myr, i med fyran, femman, nu jäklar ska han inte komma undan. I slutet av myren åker jag upp jämnsides, tjoar som om jag vore tokig och ser till att försöka rycka ifrån. Man måste ju försöka köra om så att det blir rejält demoraliserande. Där jag tidigare fallit ner i gubblunkens jämna gas ser jag nu till att både gasa och bromsa ordentligt. Sätta kurvorna. Försöka dra ifrån. Det här är ju kul! Det är nu det gäller!

Kollar bakåt då och då men jag har i alla fall byggt upp en lucka. Kommer mål samtidigt som TV-kamerorna filmar en överlycklig Filip ”Filibang” Bengtsson som tagit segern men på något sätt så känner jag mig lika glad jag. I mål skiljer det bara 50 sekunder mellan mig och polaren, men en seger är en seger oavsett marginal. Sjukt skönt.

Eero Remes må vara flerfaldig världsmästare men fick återigen nöja sig med andraplatsen. Måste även lägga till hur grymt imponerande Robert Kvarnström gör racet med sin tredjeplats. Snacka om comeback i hetluften efter lång skadeperiod. Utan att ha tävlat på riktigt kommer han tillbaka från ingenting och dänger till med en tredjeplats i detta stora race med supertufft motstånd. Hanna Berzelius vann återigen  damklassen och befäster sin dominans, med Emilia Reimander på en mycket välförtjänt andraplats då hon länge ledde loppet.